Yttrandefrihetens diskreta charm
Yttrandefriheten, såsom den bestäms i lag, är en syntes av hur vårt samhälle har utvecklats.
Med ett elegant drag har den västliga världens ledare undvikit att tvingas ta ställning till orsakssambanden bakom de blodiga terrordåden i Paris. Under den förvirrande devisen Je suis Charlie får man miljoner människor på benen för en marsch i begriplig sorg över det skedda, men också i protest mot något som har väldigt litet att göra med drivkrafterna bakom terrordåden.
Je suis Charlie har blivit ett manipulativt element som överskuggar frågan varför unga muslimer radikaliseras. Att bilderna på hur amerikanska soldater i Irak för över tio år sedan förödmjukar sina irakiska motståndare var avgörande för de två brödernas vägval har fått anmärkningsvärt lite uppmärksamhet.
Man bryr sig inte heller om att fundera på hur decennier av diktatur (inte sällan stödd av västerländsk egennytta) ledde till att den arabiska våren okontrollerat föll samman för att domineras av extremare grupper med påföljande konvulsioner av olika slag, inte bara i Mellanöstern utan också i Europa.
I stället koncentrerar man sig på försvar av yttrandefriheten och också där blir det fel. Visserligen har säkert Charlie Hebdos journalistik varit en avgörande orsak till att angreppet riktades just mot den, men drivkraften har inte varit karikatyrerna, utan de stora generella problemen med terrorismen.
Det sorgliga i sammanhanget är alltså att de egentliga orsakerna till terrordådet skjuts i bakgrunden, och intresset riktas på ett spretigt försvar av en yttrandefrihet, som på grund av Charlie Hebdos egenart aldrig riktigt kan definieras.
Varför har vi över huvud taget yttrandefrihet? Vi har inte yttrandefrihet för att det så att säga allmänt taget är bra att få säga vad man vill. Tänk er den familj, det samhälle, där man säger vad man vill utan att tänka på konsekvenserna. Det är inget trevligt samhälle, det är ingen trevlig familj. Yttrandefriheten är till för att desarmera konflikter så gott det går, inte för att skapa nya konflikter, något som den svenske författare Göran Rosenberg konstaterade redan för snart tio år sedan, då Jyllands-Posten publicerade sina Mohammedteckningar.
Yttrandefriheten, såsom den bestäms i lag, är en syntes av hur vårt samhälle har utvecklats, den är ett slags överenskommelse utgående från vår historia, vår samhällsmoral, våra traditioner och idédebatter. Yttrandefrihetens gränser är olika i olika länder. Det som i ett land anses allmänt accepterat, kan i ett annat land med andra traditioner uppfattas som djupt kränkande.
I alla samhällen kämpar åsiktsriktningar och maktstrukturer om utrymme. Rosenberg påpekar att om yttrandefriheten inte leder till en samhällsdiskussion utan till konflikt eller missförstånd, då försvagas den i stället för att förstärkas, vilket Jyllands-Postens redaktörer trodde. Följden är att också demokratin försvagas. Yttrandefrihetens uppgift är inte att hacka nedåt och förstärka konflikter utan att bygga upp dialoger och ge de svaga en röst.
Geo Stenius
är journalist i periferin.