Omsorg, ministern!
Att inte – med alla medel – trygga åldringarna ett värdigt liv och en säker vård, är ovärdigt.
En gång på 1990-talet besökte Israels justitieombudsman Finland. Hon, tidigare medlem i sitt hemlands Högsta domstol, var rättfram och kunnig. Jag gillade henne.
På supén började hon emellertid prata om vad kvinnor kunde prestera. Jag fick nog och sade att jag som krigsbarn 1939-1944 har ... tammefan ... sett vad kvinnor kan.
När männen var vid fronten skötte de hemmafronten, skaffade maten, ordnade med eldningen, höll hemmet i funktion, fick fram rena kläder, idkade jordbruk, jobbade på fabriker, spanade för luftförsvaret, skötte transporter, höll igång skolor och sjukhus. På kvällen skrev de till männen vid fronten och försäkrade allt går bra här hemma.
När bomberna föll tog de barnen till bombskyddet eller bäddade ned dem i källaren, lugnade dem.
Det var strongt att kämpa mot övermakten vid fronten, men skulle kvinnorna hemma ha gett upp, då hade landet kollapsat. De blev aldrig utsedda till Mannerheimriddare, men en fin generation var de ...
Jag tystnade litet förlägen. Gick jag för långt? Israels JO tittade allvarligt på mig. Hon höll med. Kvinnornas insats var imponerande.
Jag tänker på incidenten när jag följer med regeringens försök att förnya åldringsvården.
Hemmafrontens kvinnor finns ännu bland oss. Generationen, som byggde upp landet efter kriget, var av samma goda virke. Nu behöver de omsorg och vård.
Regeringen mottog i maj 2013 en rapport om förnyande av närståendevården. Det slutliga förslaget blev klart i mars 2014.
Europarådets ministerutskott har den 4 december 2012 ansett att Finland bryter mot Europas sociala grundstadgas artikel 23 (motsvarar vår grundlags 19 paragraf). Man bör erbjuda närståendevård på samma grunder i hela landet. En reform av närståendevården sparar i längden stora summor. Anstaltskostnaderna minskar.
Riksdagen godkände i december 2014 en ändring av den så kallade äldreomsorgslagen så att kommunerna radikalt kan minska platserna för vård dygnet om.
De gamla skyfflas hem. Familjerna får ta itu med att fixa vården. Närståendevårdarna bör ha rätt till hyfsade villkor. Minimum är att internationella avtal och grundlagen följs.
Tidigare hade man rätt till vårdplats på medicinska skäl eller för att trygga åldringen ”ett värdigt liv och säker vård”. Lagen ändrades, bara medicinska skäl duger.
Vård i hemma är bra om allt fungerar. I stora städer finns det redan nu i praktiken alldeles för litet platser för vård dygnet om. Lagändringen betyder att möjligheterna för de anhöriga att kräva en sådan vård minskas. Kommunens makt ökar.
De anhöriga får ofta sköta den gamla själv eller bekosta privat vård. Det är synnerligen viktigt att skyndsamt genomföra reformen av närståendevården.
Att inte – med alla medel – trygga åldringarna ett värdigt liv och en säker vård, är ovärdigt. Generationerna av kvinnor och män det nu gäller har minsann gjort rätt för sig.
Visa omsorg, ministern!
Jacob Söderman
är juris licentiat.