Uppbrott
Numera slarvar jag mindre och gör mera genomtänkta val. Livet rymmer så mycket intressant att det är svårt att få plats med allting på samma gång.
Mot slutet av sommaren vände vinden, och plötsligt var det dags för uppbrott. Visst har jag skrivit om det tidigare. Om att packa ihop sina pinaler, gå igenom högar av viktiga papper som blivit liggande och aldrig behövts till någonting. Konfronteras med sin närhistoria. Kasta bort, sortera in i mappar, ångra sig, vara obeslutsam, kasta bort lite till. Stanna upp, läsa, fundera, vara opraktisk, tankspridd och ineffektiv. Till vad behövs den här rapporten, utkastet, artikeln? Och framför allt – till vad behövs de här högarna med allt möjligt som samlar sig genom åren, och som nu plötsligt inför uppbrottet verkar helt onödiga. Jag har massor med viktiga papper, alltså finns jag?
Det intressanta är att små uppbrott väcker till liv minnen om större uppbrott. Ett stort men ändå ganska vardagligt beslut om att byta jobb kan väcka till liv länge slumrade känslor som gällde helt andra och mycket större saker. Och konstigt nog ökar medvetandet om det slutliga uppbrottet: kommer någon att vilja ha det här när jag dör? Skall jag spara det här femton år gamla tidningsurklippet där jag ser så ung ut på fotot? Finns det ens dagstidningar sen när det är dags för mig att dra vidare?
Det finns också ett skimmer över det som varit, och känslor över hur mycket som blivit ogjort. Lite så där som i ishockey – varför jobbar de alltid så hårt de sista minuterna med att göra mål? Om de spelat så där intensivt lite tidigare, skulle det inte varit så mycket ogjort på slutet. Det är inte heller helt lätt att låta någon annan ta över där jag själv blev på hälft, men just ingenting blir ju någonsin färdigt. Och det finns också lättnad: hah, det där behöver jag inte längre ta ställning till! Skickar frågan vidare – klick!
Uppbrott leder hos mig till att jag omvärderar också andra saker. Planerar om min resrutt på morgonen, ser till att jag får en tillräckligt lång promenad. För ett år sedan övergav jag slutgiltigt bilen som färdmedel till jobbet, och numera fattar jag inte att jag någonsin tyckt mig behöva bil i en stad där det är lättast att röra sig med buss, metro, spårvagn eller till fots. Funderar på om jag trots allt skall skaffa mig en ny ryggsäck, en sådan med ordentliga fack så att jag kan bära omkring på en massa viktiga papper. Och funderar på om det finns ett mönster i att jag funderar på att skaffa mig en ryggsäck.
Jag gräver bland mina minnespinnar (skönt att jag inte är helt och hållet beroende av det minne som finns lagrat mellan mina öron) – och bingo! I januari 2007 har jag skrivit om att ryggsäcken representerar för mig det jag en gång var och som jag på vägen slarvade bort, och nu tar i besittning igen.
Numera slarvar jag mindre och gör mera genomtänkta val. Livet rymmer så mycket intressant att det är svårt att få plats med allting på samma gång. Så det finns saker som fått bida sin tid och mogna, och som det nu är dags att ta tag i. Kanske det blir en ryggsäck, kanske inte. Men det finns något nytt som väntar.
Mirjam Kalland
är generalsekreterare vid Mannerheims barnskyddsförbund och börjar i februari som rektor vid Svenska Social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.