Om yttrandefrihet
Nej, hotet mot yttrandefriheten finns någon helt annanstans.
Ett slag mot yttrandefriheten. Så har nästan alla medier kommenterat terrordådet mot franska Charlie Hebdo för drygt en vecka sedan. Och det är väl sant, men kanske inte på det sätt vi spontant skulle tro.
Åtminstone i detta korta perspektiv verkar yttrandefriheten i fråga om att göra och publicera satiriska karikatyrer inte ha naggats i kanterna – jag har i alla fall aldrig sett så många teckningar föreställande vildsinta muslimer med långa skägg, brinnande ögon och kroksablar i händerna som under dessa dagar. Många av teckningarna uttrycker en människosyn som få humant sinnade människor skulle stöda i normala fall. Men nu ”är” vi alla Charlie Hebdo, och ultranationalister i alla länder myser: det är fritt fram att sprida nidbilder, för det är ju bara ”satir” och ”försvar av yttrandefriheten”.
Vän av ordning påpekar förstås att Charlie Hebdo egentligen inte är rasistiskt, även om det verkar så för den oinvigda. Jag har läst flera texter som försöker förklara finesserna i tidskriftens karikatyrer för oss obildade utlänningar, men jag har ändå svårt att förstå hur en teckning, där en svart minister gestaltas som en apa kan vara en antirasistisk kommentar till att Front National har liknat samma minister vid en apa. Och jag tror inte att de som har intresse av att sprida rasistiska hatbilder heller begriper sig på den subtila franska satirkulturen …
Men massakern slog botten ur alla etiska diskussioner om vad man säger och hur man gör det. I det känslomässiga tumultet efter vansinnesdådet mot Charlie Hebdo har det blivit svårt att diskutera hur medier framför sina budskap och i vilka syften, utan att det på något sätt tolkas som att man ”stöder terroristerna” (det borde inte behöva sägas, men i alla fall: ingen förtjänar någonsin att dö för det hen säger).
Med andra ord är det svårt att se att yttrandefriheten för den typ av offentligt samtal som Charlie Hebdo företräder skulle vara speciellt hotad. Nej, hotet mot yttrandefriheten finns någon helt annanstans. Myndigheterna i flera länder – också i Finland – har reagerat genom att kräva skärpt massövervakning av oss alla. Som Teju Cole säger i en kommentar i The New Yorker: redan nu har människor arresterats i Storbritannien för negativa kommentarer om militären eller polisen i de sociala medierna och massövervakningen har haft en förlamande inverkan på utövandet av journalistik och juridik i USA. ”Den enda personen som fängslats i samband med CIA:s avskyvärda tortyrregim är John Kiriakou, visselblåsaren. Edward Snowden är en jagad man för att han avslöjat information om massövervakningen. Chelsea Manning avtjänar ett trettiofem år långt straff för sin roll i Wikileaks”, påpekar han.
Terrorhotet används som ursäkt för att ytterligare skärpa övervakningen och begränsa yttrandefriheten och andra medborgerliga rättigheter. Det är något som berör varenda en av oss, inte bara det fåtal som uttrycker sig offentligt i ord och bild.
Theresa Norrmén
är ordbrukare.