Höj inte priserna!
Prishöjningar genomförs slentrianmässigt, för det hör till rikets sed.
”Måttfullhet i inkomstpolitiken, inga lönelyft de närmaste åren”, säger ekonomer och företagsledare med en mun, och de har rätt. Finlands konkurrenskraft tål inte några större löneökningar på en tid, åtminstone inte generella sådana. Men varför råder inte samma samstämmighet om prisnivån? Här är enigheten som bortblåst och priserna stiger.
Någon kan vifta bort problemet med att inflationen i Europa ligger nära nollstrecket och också i Finland kring en futtig procent, men sett ur medborgarens synvinkel är detta en chimär. Om vi granskar vardagsutgifterna, ”arjen inflaatio” som Statistikcentralen en gång kallade fenomenet, så blir livet hela tiden dyrare. Varor och tjänster som medborgarna ofta köper stiger snabbare än medeltalet.
Jag har själv den senaste tiden ägnat mig åt det tvivelaktiga nöjet att följa med prisutvecklingen. Och det står klart att såväl stat, kommun som privata företag överträffar varandra i konsten att hitta motiveringar till att priserna måste höjas.
Jag blev misstänksam när gårdsbolagets disponentbyrå meddelade att deras tjänster blir tre procent dyrare från årsskiftet. Motiveringen var bland annat inflationen. Men inflation är ju bara en procent! Hur kan den motivera en mycket kraftigare höjning av taxorna?
Sen kom Pohjola med beskedet att bilförsäkringarna går upp med 3–10 procent. Motiveringarna fyllde hela tjugofem rader på det så kallade bilskyddsmeddelandet, men hur kan en vanlig bilist som jag vara säker på att ”de kraftigt ökade skadekostnaderna” verkligen motiverar en så stor höjning av premierna?
Humöret blev inte bättre när Helsingfors Regiontrafik meddelade att biljettpriserna stiger med 3,8 procent i snitt, för det visade sig att medeltalet var missvisande. De populära interna periodbiljetterna steg nämligen med 6,5 procent vid årsskiftet, medan mindre vanliga biljettslag steg mindre. Helt vilseledande, alltså. Om priset på mjölk stiger med tolv procent och priset på kaviar med två så har jag föga nytta av att veta, att höjningen är sju procent i snitt. I synnerhet om jag köper mjölk oftare än kaviar.
Men något måste väl bli billigare, trots allt? Javisst, oljepriserna och vissa råvaror, men här gäller prissänkningarna utländska produkter, inte inhemska. Lågkonjunkturen pressar ned priset på råolja. De dåliga tiderna tycks däremot inte inverka på vår inhemska prisnivå. Prishöjningar genomförs slentrianmässigt, för det hör till rikets sed.
Nej, om målet är en måttfull lönepolitik, vilket är motiverat, så måste både den privata och den offentliga sektorn sträva efter att hålla prisnivån i schack. Annars minskar medborgarnas köpkraft, och då ökar konsumenternas försiktighet vilket bara stärker lågkonjunkturen.
Så alla ni som efterlyser måttfullhet i inkomstpolitiken, höj er röst också för prisdisciplinen! Det måste bli ett slut på de rutinmässiga prishöjningarna.
Björn Sundell är utredningsansvarig vid tankesmedjan Magma.