Kassaskåpsavtalet
Samlingspartiet redo att ”liera sig med Belsebub” för att komma med i en regering.
Det hemliga kassaskåpsavtalet inför 1987 års riksdagsval berördes nyligen i två tv-intervjuer med de tidigare partiledarna Ilkka Suominen (Saml) och Christoffer Taxell (SFP) i serien ”Itse asiassa kuultuna”. Enligt avtalet mellan Suominen, Taxell och Centerpartiets dåvarande ordförande Paavo Väyrynen skulle en borgerlig regering mellan de tre partierna med Väyrynen som statsminister bildas efter valet, om valresultatet gav möjlighet till det.
Både Suominen och Taxell konstaterar nu att det är helt förenligt med parlamentarismens principer att man lovar bilda en regering med en viss sammansättning om valresultatet det medger. De har rätt. Det är just såsom parlamentarismen borde fungera. Men så fungerar den knappast någonsin i Finland.
Vad var det då som var fel med avtalet? Framför allt att man inte berättade om avsikterna för väljarna före valet. Båda partiledarna bagatelliserar den här aspekten. Suominen förklarar hemlighållandet med att presidenten då ännu hade makt. Menar han att Mauno Koivisto skulle ha torpederat planerna om han vetat om dem före valet? Koivisto torpederade dem i varje fall efter valet.
Den verkliga orsaken till att man inte berättade för väljarna var sannolikt att de tre partierna kanske inte hade fått majoritet om väljarna vetat att Paavo Väyrynen skulle bli statsminister.
Skulle Väyrynens borgerliga regering ha blivit till om man då hade haft dagens grundlag, där presidenten kopplats bort från regeringsbildningen? Knappast. Det står visserligen inte i grundlagen, men nu ges det största partiet möjligheten att först försöka bilda en regering. Socialdemokraterna var störst 1987 och de hade säkert gjort allt för att stoppa Väyrynen och efter 21 år i opposition var Samlingspartiet redo att ”liera sig med Belsebub” (Suominen i tv-intervjun) för att komma med i en regering.
Utom hemlighållandet var det andra skandalösa med kassaskåpsavtalet att det ingicks med industrins toppfigurer som faddrar och med ett massivt pekuniärt stöd från det hållet. I intervjun bagatelliserar Suominen också den saken och hänvisar till hur mycket pengar alla partier alltid fått från olika håll.
Enligt Centerns förre partisekreterare Jarmo Korhonen i boken ”Väyrysen valtakunta” (2014) var det industrin som krävde att partiledarna ingår en skriftlig överenskommelse. Den återges ordagrant i boken och har rubriken ”Muistio” (PM). Enligt Korhonen ville Taxell hellre använda uttrycket ”aiesopimus” (avsiktsförklaring). I intervjun föredrar han termen ”välipuhe”, ett mindre förpliktande avtal.
Mauno Koivistos roll som president 1987 utgör en kontrast till hans roll som statsminister 1981. Taxell konstaterar i intervjun att Koivisto i strid med de flesta experters (inklusive Taxells) syn 1981 ansåg att presidenten inte kan entlediga en regering som åtnjuter riksdagens förtroende. Sex år senare var han upprörd över att man strävade att åsidosätta honom vid regeringsbildningen.
Med tanke på hur kassaskåpsavtalet hemlighölls för väljarna och hur det tillkom med näringslivets stöd var Koivistos agerande ändå befogat.
Bjarne Nitovuori är fri skribent och tidigare politisk journalist vid Hbl.