Året som gått
En rädsla som är befogad kan inte avfärdas som hörande endast livet, det gångna året, till.
Under årets sista dagar övergavs två skepp med hundratals syrier ombord och siktet ställt på den italienska kusten. Att använda lastfartyg är nytt, men inte smugglingen i sig. Mänskosmuggling är lukrativt. Varken de döda eller de överlevande klagar, de har ingen rätt att kräva mänsklig behandling. Även om de blir räddade är det människorna på båtarna, de som flyr som ses som fienden – inte det eller dem de flyr ifrån. Nationalstaterna slåss för sin överlevnad, som filosofen Robert Kurz konstaterar i det senaste numret av Kris och Kritik. Gränser sluts, kontrollerna ökar, nya kategorier av ”icke-människor”, de lag och lottlösa, uppstår och växer i antal. Vårt värnade om oss själva och våra rättigheter skymmer sikten. Men osäkerheten finns i luften vi andas.
Den första delen av 2014 jobbade jag i Turkiet som har en 877 km lång gräns mot Syrien. Gränsen går genom det forna Mesopotamien, genom Eufrat och Tigris, hela vägen ut till Medelhavet. Civilisationens vagga, och nu kanske också födelseplatsen för dess död. Damaskus är en av jordens äldsta städer. Den islamska staten ett av de största enskilda hoten. En organisation, hierarkiskt uppbyggd, som kontrollerar ett territorium, och har vapen. Många vapen och ingen enig fiende. Den har anspråk på mer, mera territorium, större makt, åsiktshegemoni. Och det utan några nickningar åt varken demokrati eller någon annan form av åsiktsfrihet – varken bland fienden eller bland de egna leden. Nioåriga pojkar tränas i att ta liv, offentliga avrättningar avtrubbar. Överdriver jag? Det kan man ju hoppas.
Också andra hot känns i magen, hot som det undermedvetna känner igen: hotet från öst, som gör att Ukraina står oss närmare också på andra sätt än det geografiska, och högerextremismen i Europa. Kanske inte helt osammanhängande delar av samtidskartan.
Under mellandagarna tittar jag på Sveriges tv och ramlar in på ett program om året som gått. I förbifarten nämns att tre moskéer satts i brand sedan julafton.
– Ja, men det är ju inte bara moskéer, också kyrkor och synagogor har ju utsatts, säger en av deltagarna lugnt ... och leende.
Jag blir så bestört att jag av misstag trycker på fjärrkontrollen och hamnar bland barnprogrammen. När hände det här? När blev vi ett samhälle där kyrkor och religiösa byggnader bränns ner och vi svarar med en axelryckning. Hallååå. När jag hittar tillbaka till rätt kanal har diskussionen gått vidare och samma kvinna påpekar att Moderaterna måste inse att de förlorat. Jag undrar om det inte är tvärtom. Att Moderaterna och de andra partierna, och folket, måste inse att rasisterna vunnit.
Förutom fly- eller fäktarreflexen har reptilhjärnan en tredje, den så kallade ”frysreflexen”. Den fungerar bäst om man fortfarande är en reptil, helst en kamelont. Människan har knappt alls någon nytta av den och i politiken skulle jag tro att den vore dödlig. Vi vinner inget genom att sopa oron under mattan. En rädsla som är befogad kan inte avfärdas som hörande endast livet, det gångna året, till. Katastrofer smäller sällan till, de kommer smygande, ackompanjerade av en vag känsla av olust.
Annika Sandlund arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR
med flykting- och människorättsfrågor.