Panik i Rölleby
Alltså mycket skrik och litet ull, men det finlandssvenska självplågeriet firade nya triumfer.
Det gångna året var händelserikt också i vår finlandssvenska by. I samklang med den rådande trenden meddelade tre välbekanta institutioner att de ämnar inleda samarbetsförhandlingar (eufemism). Alla vet ju att sådana förhandlingar brukar leda till avskedanden. Tusentals friställdes (eufemism) i firmor och organisationer under 2014.
Hur gick det då vid Åbo Akademi, Schildts & Söderströms och KSF Media? Jag tillåter mig att knippa ihop dem eftersom de har något gemensamt. Jo, processerna inleddes med buller och bång, betydande publicitet och stark oro bland medarbetarna (eufemism). Och slutresultatet? Det bidde en tumme. Om jag läst rapporterna rätt, avskedades ingen vid ÅA. Vid S & S blev det två avskedanden, senare skall några tjänster dras in.
Inom KSF Media är bilden mera svåröverskådlig. Vid HBL levde personalen flera månader i tron att en storslakt var på kommande. Men så blev det inte, endast några få tjänster berördes. En tidning drogs in och de tre nyländska tidningarna skall nu publicera gemensamt material.
Alltså mycket skrik och litet ull, men det finlandssvenska självplågeriet firade nya triumfer. Kulturfolket med Merete Mazzarella i spetsen efterlyste en vision för papperstidningen efter Konstsamfundets VD Kobbe Berghs överraskande inhopp i journalistiken. Han utnämndes raskt till hövding och protesterade inte. Enligt internationell praxis borde han snarare kallas tidningstsar; titeln är dock egal om han kan rädda Stockmann med tryggad avkastning för stiftelserna.
Allvarligt talat, den tryckta tidningen lever farligt och Svenskfinland är ingen isolerad by i världen. Mot den bakgrunden är det förståeligt att utgivare och ägare måste se om sitt och vårt hus. Det kan göras med en gradvis reträtt såsom nu, eller genom en stor operation. På HBL:s 150-årsfest föreslog en före detta chefredaktör för mig att man genast skapar en enda stor rikstidning i stället för att dra in en efter en.
Varför är den tryckta dagstidningen så viktig för språkgruppen? Thomas Rosenberg har förklarat det: Tidningen stöder den gemensamma berättelsen om att vi finns till, syns och producerar. En heltäckande dagstidning skulle fylla det behovet, men skapa två problem. Hur ge plats för lokalnyheterna och hur uppväga den likriktning ett enda organ kunde medföra?
Anu Koivunen skriver (HBL 6.12) om vår ”föreställda gemenskap”. Må så vara, men den gemenskapen har fungerat rätt bra de hundrafemtio åren. Jag instämmer med Fredrik Sonck (HBL 14.12) att det inte är realistiskt att föreställa sig en webbaserad efterträdare till dagstidningen i Svenskfinland. Att föra en debatt på nätet som skulle beröra ens fem procent av finlandssvenskarna, är en utopi. Vi är tvungna att jaga runt på otaliga webbplatser om vi vill få en hygglig bild av samhällsutvecklingen.
Dessutom, som Geo Stenius påpekat, kommer demokratin att förvittra om våra gemensamma fora försvinner. Kampen för dagstidningen, både tryckt och digital, måste fortsätta.
Pär Stenbäck är samhällsdebattör.
Fotnot Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder eufemism ”ett förskönande uttryck”.