Elina Pirjatanniemi: En liten gåva
Det kräver mod att argumentera för dem som har det sämst ställt.
Den finländska julen är en familjefest. När mörkret är som djupast vänder vi oss inåt. Vi dekorerar hemmet mysigt, fyller skåpen med god mat och fina drycker. Vi har kämpat för att hitta perfekta gåvor som får mottagarna att tjuta av förtjusning. Vid middagen används det finaste porslinet. Silverbestickens beska smak ger festen en extra krydda.
Med tanke på julfirandets ursprung är denna fokusering på överflöd rätt märklig. Berättelsen om Jesu födelse borde egentligen styra tankarna åt helt annat håll. Julbarnets öde var framför allt präglat av flyktingskap. Genast efter födseln skulle familjen ge sig i väg, i annat fall hamnar barnet i Herodes blodtörstiga grepp.
Några dagar innan julen fick vi veta att Finland sänker sin flyktingkvot för 2015. Hur ett av världens rikaste länder kommer till en sådan slutsats när kriserna härjar vid Europas gränser är en gåta. Tydligen ansågs det att kvoten, som 2014 höjdes med 300 till 1 050 på grund av situationen i Syrien, var för stor. År 2015 är Finlands kvot 750.
I världen finns det över 50 miljoner flyktingar. I den ofta oanalytiska invandringskritiska debatten får vi sällan höra att 80 procent av flyktingarna befinner sig i utvecklingsländer. Sin fattigdom till trots måste de bära ett ansvar för människor som flyr för sina liv.
Det är svårt att föreställa sig hur det känns att tvingas lämna sitt hem på grund av krig eller andra oroligheter. Därmed läser jag noga intervjuerna med de syriska flyktingarna, som nyss fått de efterlängtade platserna i den finländska flyktingkvoten. Väntan och ovissheten lär ha varit det värsta. Men nu är familjerna här. Intervjuerna skildrar sympatiska människor som pluggar språk, har ambitiösa framtidsplaner och som öppet visar sin enorma tacksamhet gentemot oss.
Någonting i dessa enskilda lyckliga berättelser gör mig illa till mods. Vi är beredda att ge plats åt 750 flyktingar av världens 50 miljoner. Det är ju patetiskt. Jag orkar inte ens tala om vad Sverige gör, skillnaden går inte att förklara på något vettigt sätt. Jag gläds givetvis över de enstaka familjer som får trygghet i Finland. Jag önskar dem lycka till i detta kalla land. Samtidigt skäms jag över Finlands prioriteringar. Vi hjälper så få och väljer mål för vår hjälp med sådan noggrannhet att våra handlingar mer liknar välgörenhet än rationell politik.
Välgörenhet är värdefullt i sig. Men skillnaden mellan välgörenhet och politik är stor. Välgörenhet är en privat handling som baserar sig på fri vilja. Man kan ge, eller låta bli att ge. Politik däremot handlar om att dela våra gemensamma resurser. Det kräver mod att argumentera för dem som har det sämst ställt. Detta mod saknade inrikesministern och slutligen hela regeringen. De valde att sänka flyktingkvoten. Jag undrar vad julbarnet skulle tänka om allt detta.
Elina Pirjatanniemi är professor i folkrätt och föreståndare
för Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.