Det finns en Maj i oss alla
Men det kusliga är att ju mer jag läser, ju mer känner jag igen mig.
Vad gör skönlitteratur med oss? Slarvigt uttryckt vidgar den våra vyer när vi möter oss själva i andra. I bästa fall riktar den också strålkastarljuset mot våra egna erfarenheter. Nu senast är det Augustpristagaren Kristina Sandberg som lyckas med det i romantrilogin om hemmafrun Majs liv i Örnsköldsvik från 1938 till 1970-talet.
”Att föda ett barn”, ”Sörja för de sina” och ”Liv till varje pris” är ett slags existentialistisk grundforskning. Existentialismen var ju den första filosofiska inriktningen som behandlade subjektets erfarenheter och relationer till omvärlden. ”Människan är vad hon själv gör sig till”, skrev Jean-Paul Sartre i ”Existentialismen är en humanism”. Simone de Beauvoir komplicerade påståendet genom satsen ”Man föds inte till kvinna, man blir det”. Båda aspekterna är bärande i Sandbergs romantrilogi.
Nu kunde man tro att det stora Sandberg gjort är att hedra sin mormors generation av hemmafruar. Den norrländska arbetartösen och servitrisen Maj som blev gravid och gifte in sig i en fabrikörssläkt som föraktade henne. Det olyckliga äktenskapet med en make som knivhotade henne i fyllan. Hur hon söker värdighet i att vara en duglig mor och husmor, men till slut kapslas in i bitterhet för att ingen ser hur hon mot alla odds får vardagen att gå runt. Det är ett fantastiskt kvinnoporträtt, solidariskt men inte på minsta vis idealiserande.
Men det kusliga är att ju mer jag läser, ju mer känner jag igen mig. Det borde vara omöjligt för en heltidsarbetande fyrabarnsmor som blev vuxen under sjuttiotalet och aldrig lagt ner sin själ i bonade golv eller sju sorters kakor. Och som så många andra högpresterande yrkeskvinnor aldrig talat högt om vad det kostat att hålla liv i en familj vid sidan av en akademisk karriär.
För det är skämmigt, och är så än i dag inser jag när de yngre talar livspussel men inte vågar klaga över att alltid vara den som ska trösta gråtande barn på natten eller krafsa ner middagsplanering på post it-lappar i pausen mellan sammanträden. Det är den här varbölden Sandberg punkterar när hon listigt spränger in en kursiverad inre monolog (klämdes Anitas mjuka fingrar när du drämde igen den mitt framför henne). Det pågående livsbedrägeriet framstår i ett grällt ljus, man kan inte värja sig: Så här ensam har jag aldrig varit. Middagsmaten, Maj. Vad har du för gott åt maken?
Oron för barnen, malande tankar om tvätt, köksarbete, städning. Allt det där som måste göras men som vi vant oss vid att banalisera eftersom det är kvinnligt konnoterat. Med en dåres envishet och på 1 543 sidor insisterar Kristina Sandberg på att ordsätta vad som för de flesta mödrar och ensamstående fäder är en ständigt pågående radiofrekvens, signalerna från det lilla livet. Därigenom blottar hon också urgrunden till kvinnoförtrycket: en konsekvent nedvärdering av det livsuppehållande arbete (oftast) kvinnor utför, privat och offentligt, när de föder barn, sörjer för de sina och upprätthåller liv till varje pris.
Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur
vid Helsingfors universitet.