Mammor
Det är något som gått fel i vår uppfattning om moderskap.
Jo, jag vill skriva om mammor. Jag vill vara politiskt inkorrekt och konstatera att moderskap är något som avviker från faderskap, och att föräldraskap är ytterligare en dimension på det hela. Mammor är nämligen viktigast. Det betyder inte att de är bäst, duktigast, eller den som om står barnet närmast. Mammor kan vara varma, kyliga, stabila eller opålitliga. Mammor kan vara underbara, mammor kan vara hemska. Dom flesta mammor har lite av varje i sig, men kämpar för att göra sitt bästa. Men mammor är viktigast i den betydelsen att de påverkar barnets utveckling allra mest. Det lär till och med vara så att en lite större procent av mammornas arvsanlag förs vidare till barnet.
Men jag vill skriva om mammor därför att det är något som gått fel i vår uppfattning om moderskap. Det är som om vi skulle tro att moderskap är något som det är meningen att vi utövar i all ensamhet, inne i vår lägenhet, tillsammans med en baby. Det kanske kan lyckas för någon, men i normala fall leder det till att mamma känner sig nedstämd, ledsen och utanför. I normala fall, säger jag, därför att moderskap enligt min uppfattning är en social grej som det är tänkt att man skall utöva i grupp, omgiven av välvilligt inställda andra vuxna som är beredda att hjälpa till där det behövs. Och gärna tillsammans med andra mammor.
Tänk er en ensam mamma i en lägenhet med en baby. I trappan bredvid finns en annan ensam mamma med sin baby. Ett par kvarter ifrån en tredje. Om alla dessa ensamma mammor träffas och börjar umgås betyder det inte att ensamheten tredubblas. Aritmetiken funkar inte här. I stället händer det följande: ensamheten försvinner och ersätts av gemenskap, glädje, skratt och kanske tårar. En ensam och trött mamma och en baby som gråter är stressande. Många mammor och massor av bebisar som gråter, jollrar, sover och äter är underbart.
Förra veckan ordnades det i Helsingfors en tillställning som kallades Ljus åt mammor. Effekten var förbluffande. Jag har aldrig sett så många mammor och bebisar på en gång, och där fanns en del pappor också. Myllret gjorde mig varm och glad, och bekräftade det behov mammor har av den trygghet och gemenskap som kravlöst sällskap ger. Människan är ett flockdjur som far illa av ensamhet.
Gemenskap möjliggör det att man känner glädje i moderskapet. Då man kan känna glädje över att vara mamma möjliggör det också att man kan glädjas tillsammans med sitt barn. Betydelsen av delade leenden och lyckostunder tillsammans med barnet kan inte överskattas – det finns helt enkelt inget som främjar barns utveckling mera än det.
Så sluta tjafsa om nyhjälplöshet, sluta undra om varför mammor behöver stöd. Det är inte självklart att man skall klara sig ensam, det är självklart att man bara kan klara sig tillsammans. Därför behövs det nytänkande då man ordnar service – det behövs mera utrymmen för familjer dit det är lätt att ta sig. Och jo, det här gäller pappor också. Men den här gången ville jag skriva om mammor.
Mirjam Kalland är generalsekreterare vid Mannerheims barnskyddsförbund.