Statyer på resa
Museer världen över är fyllda av konstverk och artefakter som upptäcktsresande, arméer och kolonisatörer har kommit över med tvivelaktiga metoder.
Eremitaget i S:t Petersburg firade nyligen ett ståtligt 250-årsjubileum. Kollegan British Museum gratulerade genom att låna ut en av sina 2 500 år gamla Parthenonskulpturer till Eremitaget. Statyn över flodguden Ilissos är utställd fram till 18 januari, till Petersburgsbornas glädje – och till Greklands förtvivlan.
Lånet aktualiserar den nästan 200 år långa grekisk-brittiska konflikten om ”the Elgin Marbles”, som Grekland vill att ska återbördas till Aten. Ett av de brittiska argumenten mot det har varit att skulpturerna är för sköra för att kunna transporteras, nu frågar man sig förstås i Aten hur det är möjligt att en staty kan flyttas till S:t Petersburg, men inte till Aten?
Ur grekisk synvinkel är skulpturerna och friserna som lord Elgin lät hugga loss och frakta bort från Akropolis i början av 1800-talet helt enkelt stulna: de ottomanska härskarna gav honom tillstånd att göra skisser och avgjutningar, men inte föra ut verken ur landet. På brittisk sida tolkar man det annorlunda, och påpekar dessutom att stora delar av verken säkert hade förstörts i krig och oroligheter om de inte hade förts till London.
Kanske finns det fog för den lite nedlåtande inställningen att grekerna för hundra eller tvåhundra år sedan inte var kapabla att ta hand om sitt kulturarv – men är det säkert att dagens greker inte kan det? Bland annat Sverige, Tyskland och USA har i alla fall vågat återlämna föremål till Grekland. Skulpturerna i London är förresten inte oskadda de heller, verken for illa då de sågades ner från sina platser och de skadades ytterligare av British Museums klumpiga försök att ”återställa” den vita färg de aldrig hade haft.
På museer runtom i Europa fruktar man förstås en kedjereaktion. Som sir John Boardman, professor emeritus i klassisk arkeologi, påpekar i The Telegraph skulle ett återbördande bli ett ”fruktansvärt prejudikat”, som kunde ödelägga de stora museerna, bland dem British Museum – och Eremitaget med, för den delen.
Museer världen över är fyllda av konstverk och artefakter som upptäcktsresande, arméer och kolonisatörer har kommit över med tvivelaktiga metoder. Allt kan inte återbördas, inte minst för att det i trakter där gränserna har flyttat fram och åter inte alltid går att slå fast vem som är den rättmätiga ägaren. Men Parthenonskulpturerna och Akropolis är inte samma sak som någon enstaka tavla eller vas, argumenterar de som vill återförena the Elgin Marbles med dem som förblivit i Aten: det handlar om en unik helhet som finns på Unescos världsarvslista och som inte borde vara splittrad på två städer 4 000 kilometer från varandra.
Grekland fortsätter försöka nå en överenskommelse med Storbritannien genom Unesco, med draghjälp av internationella toppjurister. Och i det vackra Akropolismuseet, som uppfyller alla dagens krav på luft- och klimatkontroll, har man reserverat plats för de saknade delarna, i förhoppning om att den splittrade ”familjen” någon gång ska återförenas.
Theresa Norrmén är ordbrukare som översätter och skriver.