Bollens diplomati
Den finska ambassadören konstaterade syrligt att matchen ”inte påskyndat avspänningen i Europa.”
Under min tid i riksdagen på 1970-talet lyckades riksdagsledamot Mauri Miettinen, som behärskade tyska, få riksdagens fotbollslag med i en turnering med de tyska, österrikiska och schweiziska parlamentens fotbollslag. Man ordnade turvis turneringar varje år.
De hade bättre fotbollskunnande. Vi var i medeltal cirka tio år yngre, så vi klarade oss ganska bra. På planen var motståndarna fräna, men på banketterna vänliga och genuint intresserade av Finland. Vi levde ju under kalla krigets bistra tider. Tysk högerpress väsnades om ”finlandisierung”.
Den första matchen spelades i Bonn 1974. Vi klarade 1–1. Esko-Juhani Tennilä brände in en rökare i andra halvtid.
När utrikesminister Hans Dietrich Genscher besökte vår riksdag senare betonade han de goda relationerna till Bundestag. Han hänvisade småleende till matchen: ”Litet oroande dock att det finska målet gjordes av en kommunist med nummer 13 på ryggen.”
Efter matchen åkte vi med en båt uppför Rhen med mat och dryck. Förvånade märkte vi att de tyska värdarna hela tiden tvistade om politiska frågor, något som vi aldrig gjorde på resor. Antagligen hade krigsåren fört de politiska beslutsfattarna i vårt land närmare varandra än vi förstått.
I kampens hetta hände ett och annat. Jag skämde ut mig i Baden bei Wien 1977 genom att sparka en motspelare där bak. Vi blev båda utkörda. Den finska ambassadören konstaterade syrligt att matchen ”inte påskyndat avspänningen i Europa.”
År 1980 lyckades vi få turneringen till Åbo, min dåvarande hemstad. Jag inledde min intervallträning på våren med hunden Ville. Jag sprang längs Aura å bakom studentbyn, sprintade en stolplängd och gick en.
Ville var entusiastisk. När jag försökte gå två och springa en längd, skällde den tills jag sprang. Jag har aldrig varit i så god form. Vi vann turneringen.
Åbo är en ljuvlig sommarstad. De tyska, österrikiska och schweiziska spelarna hade fruarna med. De stortrivdes; särskilt på banketten på hotell Marina. Om jag minns rätt hade endast tre av tyskarna tidigare varit i Finland.
När gästerna var litet på örat fick man den känslan att några väntat sig att stöta på fulla ryska soldater arm i arm med isbjörnar på gatorna.
Ett soligt Åbo med välförsedda butiker och vänliga människor gjorde ett starkt intryck. En tvivlare misstänkte dock att västbilarna i Finland hade koncentrerats till Åbo för att göra intryck på dem.
På morgonen startade de hemresan med en seglats från hotellet längs Aura å till Runsala folkpark. Där väntade bussarna till flyget. Den vackra stadsmiljön, de stora varven, slottet imponerade.
När vi tog iland frågade en spelare mig om de fina fritidsbåtarna som låg vid bryggan. Vems är de?
Vid det laget var jag irriterad: Varvsarbetarna har väl kommit hit på morgonkaffe, sa jag. Han tittade forskande på mig och skrattade.
Så tog vi farväl. Vi ses nästa år, sa han, i min hemstad, välkommen!
Jacob Söderman är juris licentiat.