En pappersprasslares ångest
Den som vill undvika konkurs skall hålla sig till en journalistik som betonar dramatiken, känslorna, det spektakulära.
Jag reflekterade en stund över att följa en kollegas råd och låta ordet analsex ingå i rubriken. Vissa undersökningar visar nämligen att om man har det ordet eller något liknande med i sin rubrik så får man ett hisnade stort antal så kallade klick (eller klickanden) på sin artikel. Och ju fler som klickar desto gladare blir tidningsledningen och annonsavdelning, och kanske också man själv.
Ordet pappersprasslare tävlar dessvärre inte i samma viktklass när det gäller att väcka cybervärldens uppmärksamhet, men ett offer på saklighetens altare gör man ju gärna i dessa dagar. Temat för kolumnen skapade också vissa problem i sammanhanget, åtminstone ytligt sett.
Denna tidning firade förra veckan sitt 150-årsjubileum i god stämning. Vid fester skall man prioritera optimismen och glömma pessimismen, i varje fall för en stund, och man kan väl säga att de som höll tal vid festen betonade det positiva. I själva tidningen fick vi också före jubileumsfesten läsa några artiklar om olika aspekter av medieutvecklingen, skrivna av personer med erfarenhet och insikt. Också där fanns en del hurtfriska hejarop, men knappast något som enligt min mening egentligen skulle kunna vända på den negativa trenden för till exempel Hufvudstadsbladet och pappersutgivningen.
Trots att jag gärna prasslar med min papperstidning på morgnarna tänker jag inte komma med något bidrag till just den debatten, utan i stället försöka rikta blicken mot något som jag uppfattar som ett långt större hot.
Kolumnistkollegan Anu Koivunen påpekade på självständighetsdagen i en av de ovannämnda artiklarna att dagstidningarna inte längre är bärare av det slag av gemenskap som för inte så länge sedan kännetecknade riksmedierna. Alla(?) hade läst samma artiklar, hört samma radioprogram, sett samma tv-inslag. Den offentliga och ofta också privata debatten gällde frågor där de flesta som brydde sig om informationsmedierna visste vad det handlade om. Och politiker och politisk målsättning tog avstamp i den världen.
Via digitaliseringen och billiga metoder för informationsspridning samlas vi i allt mindre grad kring samma vattenhål. Den offentliga diskussionen splittras.
Till detta kommer det att medievärlden av i dag är genomkommersialiserad. Den som vill undvika konkurs skall hålla sig till en journalistik som betonar dramatiken, känslorna, det spektakulära. Analsex? Den seriösa debatten förs i allt mindre upplagor.
Jag tror inte att man måste vara begåvad med speciella siargåvor för att se vart detta leder. Eftersom den traditionella gemensamma debatten blir svår att uppehålla och då dramatik och klatschighet är trumf, skapar medierna fel sorts ledare för oss. De politiska ledarna ersätts av populistiska ledare. Demokratins bas urholkas.
De politiska program som skall rymmas i en sjusekunders tv-snutt är djupt odemokratiska. De som klarar av det har inget program. Men de blir valda. Vill vi se följderna?
Geo Stenius är journalist i periferin.