Fantastiska landet lagom
Det kan låta tråkigt. Landet lagom, liksom.
Grankulla, Tölö, Mattliden, Lärkan, Helsinge eller Brändö? Vi går omkring i aulan på Arcada och fyller väskorna med gymnasiebroschyrer. Frågar, om A-språk, B-språk och studieresor. Sedan sitter vi i auditoriet och lyssnar. Där går tiden inte fortare än att vi hinner börja skriva plus och minus. Efter någon minut har min fru skrivit ”sportiga killar med snygga kroppar” som plus under Brändö. För det är så svårt att skilja skolorna åt när alla verkar bra.
Hon har gått i Kristinestads gymnasium i Österbotten. Det står högst uppe på backen och tittar ut över både staden och havet. Då, när de nu ofta kritiserade landsbygdsgymnasierna byggdes, representerade de det allra finaste i utbildningsväg. Ville man längre kunde man med studentmössan som biljett ge sig vidare. I hennes fall via Sverige till Helsingfors, där vi nu alltså skall välja gymnasium, på en helt annan marknad än den österbottniska. Bättre, är det lätt att tro.
Men så enkelt är det inte, säger Statens ekonomiska forskningscentral VATT, i en nyligen utkommen rapport. På 36 tätt packade och formeltunga sidor gör forskarna Mika Kortelainen, Heikki Pursiainen och Jenni Pääkkönen rent hus med alla de rankinglistor av gymnasier som finns och används i Finland. Budskapet är tydligt: vill man förstå på vilka sätt undervisningen i gymnasiet ökar och fördjupar elevers kunskap räcker det inte med att rangordna studentexamensresultat, som Helsingin Sanomat gör. Det blir inte heller mycket bättre av att göra som Finska Notisbyrån och jämföra grundskolebetyg med studentexamensresultat. Först när man kontrollerat för variation i betygssättning mellan olika skolor, social bakgrund och andra relevanta faktorer kan man komma lite närmare sanningen.
Och den sanningen är att det oftast verkar vara mycket små skillnader mellan skolorna med avseende på det mervärde de tillför eleverna. Bland de svenskspråkiga gymnasierna är det ett gymnasium, Svenska Samskolan i Tammerfors, som de senaste sex åren varje år placerat sig i den översta sjättedelen med avseende på vad skolans bidrag till elevernas kunskapsutveckling är. I den andra ändan, bland dem som stadigt funnits i den sämre fungerande sjättedelen, finns två svenskspråkiga gymnasier, Närpes gymnasium och Vörå samgymnasium. Men den största delen av skolorna går alltså inte att med statistiska metoder skilja från varandra.
Det kan låta tråkigt. Landet lagom, liksom. Men det är i själva verket fantastiskt. Små och nedläggningshotade landsbygdsgymnasier verkar fungera lika bra som universitetsstädernas bildningsbastioner. För de politiker och administratörer som nu skall spara på gymnasierna visar rapporten att man inte kommer vidare genom att bara stirra på siffror.
Och vill man veta vad som blir bäst för ens eget barn måste man alltså hitta något annat sätt att välja än behändiga men bedrägliga rankinglistor. Trimmade idrottskillar skriver VATT-rapporten ingenting om, så det är knappast säkrare. Men om valet till slut görs med magen känns det bra att veta att var hon än hamnar så kommer huvudet att klara sig rätt okej.
Fritjof Sahlström är docent i pedagogik och lektor
vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.