Tv bortom teve
Även om linjär-tv ersätts av personifierade scheman, rekommendationer och recensioner, består televisionens kulturella betydelse.
Ibland drunknar de riktigt stora nyheterna i sorlet. De senaste veckorna har vi sett upprörda rubriker om omtyckta ansikten som försvinner från tv-rutan och om populära tv-program som slutas eller flyttas i tablån. Förra veckans stora medienyhet gick däremot många förbi: om fem–sex år erbjuder Yle två tv-kanaler i stället för nuvarande fem, och slutet på broadcast-tv är i sikte. Yle Arenan blir den huvudsakliga utgivningskanalen.
Detta är förvisso inget nytt för branschfolket. Allt fler av oss ser tv via dator, surfplattor och smarttelefoner, och för dem under 25 år är lineärt tv-tittande ett marginellt fenomen. När jag i våras frågade en grupp mastersstudenter vid Stockholms universitet: endast en av fyrtio hade en teveapparat och en ägde en tv-licens, men alla såg på tv – ja – bortom teve.
Att omvandla public service för denna verklighet är uppdraget för Yles nya utgivningschef Risto Kuulasmaa, känd som producent av Duudsons, Docventures och Tubecon (Helsingin Sanomat 4.12). Hans uppdrag liknar det Jimmy Ahlstrand, chef för SVT Strategi, förkunnade tidigare i år: ”En första utmaning handlar därför om att hitta en väg att navigera in i världen bortom broadcast.” Bort från kanaler till annorlunda ”paketeringar” (vipåtv.svt.se 12.2).
Broadcasting som masskommunikationsform förpassas till historien. Det som nu aviseras är slutet på en teknologi som utvecklades i slutet av 1800-talet och som från 1920-talet till 1980-talet via radio och tv formade nordiska och europeiska nationella offentligheter.
Detta innebär emellertid inte att tv skulle blir mindre viktigt. I själva verket visar färska mätningsresultat att medan svenskar tittar allt mindre på linjär-tv, och allt mer på strömmande och nedladdad tv, den sammanlagda tittartiden har ökat till över fyra timmar om dagen (Journalisten 4.12). Tv lever såväl som elitkultur som masskultur.
Vi var som mest 2,4 miljoner som tittade på direktsändningen av självständighetsbalen på presidentens slott. Och det finns alltjämt program som kan nå en miljonpublik: Putous, Tanssii tähtien kanssa, Vain elämää, idrottsevenemang eller även Yles kvällsnyheter. Tv-nyheter är en given ritual för äldre generationer, gemensamt för övriga tittarsuccéer är transmedialitet: de är händelser som iscensätts på flera plattformar från kvällstidningar till sociala medier. Den ”slow tv” norsk tv blivit känd för – båtturer, tågresor, fågelliv och psalmmaraton – är en variant av detsamma.
Även om linjär-tv ersätts av personifierade scheman, rekommendationer och recensioner, består televisionens kulturella betydelse. Krigsveteranen Hannes Hynönen, 101 år, blev en nationell kändis under slottsbalen tack vare Twitter och alla som fick hashtaggen #hannes att trenda. Det är många som kommer att sörja slutet på broadcast, men att tv som nationens privatliv skulle ha upphört, som den brittiske forskaren John Ellis trodde vid millennieskiftet, är nog en förhastad slutsats.
Anu Koivunen är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.