Politiken är sönder
Varför har vi hamnat i detta läge? Partierna har förlorat sina visioner.
Efter Berlinmurens fall fick både Samlingspartiet och socialdemokraterna nytt ledarskap under Pertti Salolainen och Paavo Lipponen. Båda partierna skapade en ny, klar vision. Finland skulle föras mot väst och EU, både politiskt och ekonomiskt. Ekonomisk reglering skulle minskas. Statliga monopoler skulle bolagiseras och sättas under konkurrens.
Till följd av denna politik började Finlands ekonomi växa på ett aldrig tidigare åskådat sätt. Finland fick också ett lyckokast i form av Nokia. Bolaget skapade inkomster och förmögenheter som beundrades men som också skapade avundsjuka.
Finlands toppår var 1999. Finland ledde EU, Martti Ahtisaari förmedlade fred i Belgrad och Nokia blev ledande i mobiltelefoni.
Finland klarade inte denna framgång. Första motreaktionen kom i form av valet av Tarja Halonen till republikens president. I stället av det nya saknade man nu det gamla. Vägen mot väst bromsades. Socialdemokraternas beredskap till reformer började saknas.
Efter valet 2003 fick Finland en rödmylleregering. Reformarbetet stoppades och regeringen började förvalta landet. Man levde på ekonomins framgång men på ett ganska ansvarsfullt sätt.
I valet 2007 konkurerade Samlingspartiet ut socialdemokraterna med sina större löften. Regeringen Vanhanen II ansåg sig ha råd att dela ut resultat av den ekonomiska framgången. När finanskrisen bröt sig ut hösten 2008 stimulerade regeringen starkt ekonomin utan att försöka anpassa de ekonomiska strukturerna till den nya verkligheten.
Den ekonomiska krisen och regeringens ansvarstagande av den europeiska ekonomin gav möjlighet till Sannfinländarnas populism. Socialdemokraterna förkastade sin europapolitik, blev europakritiska och gav berättigande till Sannfinländarnas kritik.
Samlingspartiet under Jyrki Katainen talade starkt om värden och framtiden. Positiva bilder ville man främst skapa genom olika skatteavdrag och administrativa reformer. Centern fortsatte på sin traditionella linje: staten är för att ge stöd till intressen som står Centern nära.
Katainens regering var en regering som nog hade stora reformplaner, men som alltid ville ge en positiv bild av alla sina beslut. Man fattade stora principbeslut men förmådde inte konkretisera dem. Ytterligare beslut skulle ha gett en negativ bild av regeringen. Det var också typiskt att om något beslut väckte kritik tog man nästan genast tillbaka en del av beslutet. Regeringen var inte konsekvent och sexpartiregeringen kunde inte ledas.
Varför har vi hamnat i detta läge? Partierna har förlorat sina visioner. Politiker är mera yrkesmänniskor än ideella entusiaster. Alla partier ser i dag att partiets uppgift är att ge pengar till olika goda ändamål för att få sitt berättigande. Ingen vill ta risker och vara radikal.
Anbudstävlingen har börjat igen, när de första vallöftena publicerades. Fast vi alla vet att vi inte mera har råd till nya samhälleliga uppgifter. Jag hoppas att medierna tvingar partierna att presentera konkreta visioner för ett handlingsprogram i den snabbt ändrande världen och djupgående program för att rädda Finlands ekonomi.
Kimmo Sasi är ordförande (Saml) för riksdagens finansutskott.