Våld och ickevåld
Om inte Nato i sig avskräcker Ryssland från att angripa ett medlemsland utgör det inget skydd för oss heller.
Pekka Peltola, en av fredsorganisationen De hundras kommittés ledare på 1960-talet, skriver i sin nyligen utkomna memoarbok ”Päätä seinään. Idealistin muistelmat” att organisationens ledning då inte stödde våldsamma metoder, inte ens i nationella befrielsekrig. Det visade sig senare att segrarna i befrielsestriderna fastnade i krig och våld i Vietnam och Afrika, skriver han.
Han vill därmed visa att han hade rätt i slutet av 1960-talet, då många aktiva inom De hundras kommitté uttalade sitt stöd för befrielserörelsernas väpnade kamp i tredje världen. Den mest kända var Arvo Salo, som vid De hundras kommittés självständighetsdagsmatiné 1967 uppmanade pacifisterna att smuggla vapen till befrielserörelserna i Vietnam och andra länder. Det kallades ändamålsenlighetspacifism på den tiden.
Det finns en parallell till det här fenomenet. Många pacifister som i början av förra seklet pläderade för vapenvägran – bland dem Albert Einstein, Bertrand Russell och Romain Rolland – godkände på 1930-talet folkfrontens väpnade kamp i spanska inbördeskriget.
Kan diktaturer och ockupationer kuvas utan våld? Gene Sharp, ickevåldsmetodens kanske främsta teoretiker, svarar ja på frågan, bland annat i en bok som nyligen utkom på finska (”Väkivallattomuus”). I verket ”From Dictatorship to Democracy” (1993) ger Sharp tiotals exempel på hur också de hårdaste diktaturer kunnat övervinnas i stort sett fredligt bara under några decennier. En del av 60-talsradikalerna förhöll sig romantiskt till gerillakrig. Enligt Sharp leder gerillakrig ofta till stora förluster för de egna och lidande för civila. Gerillakrig är dessutom i regel långvariga.
En av de grundläggande insikterna hos Sharp är att diktaturerna alltid baserar sig på att en tillräckligt stor del av folket lyder och att folket alltid kan upphöra att lyda. Den kommunistiska regimen föll som ett korthus i Ungern 1956 och räddades bara genom sovjetiskt militärt ingripande. 1989 föll den ena kommunistregimen efter den andra nästan utan våld då man inte längre kunde ty sig till Sovjet.
Innebär ickevåldsprincipen också att de nationella arméerna i demokratiska länder borde slopas? Det ger Sharp inget klart svar på. Den kanske mest omstridda punkten i De hundras kommittés program var kravet på en ensidig avrustning alltså ett avskaffande av Finlands försvar. Paradoxalt nog ansåg de som aktivast drev på detta krav samtidigt att befrielserörelsernas väpnade kamp bör stödas.
”Om du vill fred rusta för krig” gäller nog inte generellt. Men det kanske enda existensberättigandet för Finlands försvar är att dess avskräckande effekt är så stor att det aldrig kommer till användning. Samma logik gäller också Nato. Helsingin Sanomats Moskvakorrespondent Pekka Hakala antog i en kolumn (13.10) att en rysk militär intervention i Baltikum skulle få en majoritet av finländarna att stöda ett Natomedlemskap. Det är möjligt, men jag skulle dra en helt motsatt slutsats. Om inte Nato i sig avskräcker Ryssland från att angripa ett medlemsland utgör det inget skydd för oss heller.
Bjarne Nitovuori är fri skribent och tidigare politisk journalist vid HBL.