Tilltron till framtiden
De flesta inser att världen knappast blir bättre bara för att vi vill det.
– Måste ni alltid prata on tortyr, frågar tioåringen vid frukostbordet.
– Vi pratar inte om tortyr, älskling, vi pratar om Syrien.
– Sak samma. Det skulle vara mycket bättre för planeten om alla människor dog.
Alla barn är naturligtvis olika, men vad jag minns från den politiska underströmmen när jag gick i lågstadiet var lärarens, kanske alla lärares, övertygelse om att det var en lottovinst att födas i Finland. President Kekkonen dog som en statsman och ersattes av en vanlig dödlig. Sextiotalets studentrevolution hade ebbat ut, men lämnat spår. Ekonomin växte och politiken gav den avkastning som förväntades: inkomstskillnaderna minskade medan folk överlag blev rikare, kollektiva basförnödenheter som skola och hälsovård utvecklades.
Dagen innan Wärtsilä avskedade folk från varvet i Åbo hade all vuxna jag kände jobb. Även under de första uppsägningarna fanns optimismen kvar: kunderna skulle återvända eftersom ingen annan byggde bättre båtar.
Den politiska underströmmen i Cygnaeusskolan i Åbo var inte en isolerad bubbla, utan återspeglades ute i världen. År 1989 publicerade Francis Fukuyama sin essä om ”slutet på historien”. Idén om det utopiska idealet var inte nytt, politiska filosofer hade framfört olika versioner av vad de ansåg vara ”slutet på utvecklingen” långt före Fukuyama. Men år 1989, strax före Berlinmurens fall, året då de kinesiska studenterna samlades på Tiananmen, före krigen på Balkan och folkmordet i Rwanda, fick idén en ny genomslagskraft. Vårt samhälle hade uppnått det bästa, högsta stadiet. Det var bara en tidsfråga innan vi nådde Utopia, eftersom demokrati och godvilliga marknadskrafter tillsammans skulle lösa de kvarvarande problemen. Det var bara att invänta framtiden.
Ett kvartsekel har förflutit. Vad hände?
Jag letar efter nyare artiklar av Fukuyama och hittar en från tidigare i år. Han pekar på det uppenbara; ”Världen 2014 ser inte ut som 1989”, men hans optimism verkar mer eller mindre orubbad. Han litar på att vårt samhällssystem till slut kommer att avgå med segern (över Kina och de auktoritära strömmarna i ett flertal länder). De motgångar vi ser i dag är bara en parantes i ett större sammanhang.
Själv är jag mindre säker. På hemmaplan har jag i dag långt fler vänner som är arbetslösa än jag någonsin haft tidigare. Och även de förut så tvärsäkra är inte längre övertygade om att den kritiska massan som behövs för att åstadkomma förändring existerar. Ute i världen avlöser de dåliga nyheterna varandra: folkens uppror i Mellanöstern kommer av sig, auktoritära strömningar i grannlandet och lite varstans ökar. Och så Syrien. Ett steg framåt och tre bakåt. De flesta inser att världen knappast blir bättre bara för att vi vill det, men när jag googlar ”blir världen bättre” är allt som dyker upp enskilda individers historier. Världen i dag handlar bara om mig.
Vi avslutar frukosten och jag vänder mig till barnet med frågan om hon tror att världen blir lite bättre dag för dag.
– Nej, svarar hon som fyllde tio i september.
– Varför skulle den det?
Annika Sandlund arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR
med flykting- och människorättsfrågor.