Titelsjuka
Det gäller att signalera utåt att man har status även då den saknas.
Titlar är ett märkligt kapitel. Då jag som ung grabb svarade för att fylla sprit- och godishyllorna på snabbköpet i Silja Lines färjor hade jag titeln ekonomiebiträde. Det lät ju flott. Titeln avslöjade föga om det monotona och slitsamma donet med att kånka tunga kartonglådor som innehöll spritflaskor eller Marabous kaloribomber. Ändå var det lite som att gå i lånta fjädrar. Det kändes lika ärligt som att en städare titulerades lokalvårdare.
Liret med fina titlar hade sin naturliga förklaring. Fartygen seglade under svensk flagg. Rikssvenskarna har alltid haft bättre koll på förskönande omskrivningar av verkligheten. Då jag några år senare fick jobbet som diskare på det åländska rederiet Viking Line fick jag nöja mig med att kallas diskare, inte porslinvårdare.
På vissa arbetsplatser är titlar viktigare än andra. På Utrikesministeriet fick jag snabbt lära mig att titlarna var huvudsaken och jobbets innehåll en bisak. Ju finare titel, desto mer prestige och pondus. Då jag jobbade som attaché var vissa kolleger måna om att understryka tillägget och förkortningen m.a. som stod för det finska ordet määräaikainen (tidsbunden). Jag hade ett tidsbundet kontrakt vilket skulle understrykas i alla tänkbara sammanhang. Det gällde att veta sin plats.
På diplomatkursen berättade en distingerad herreman om sina upplevelser på Finlands ambassad i Moskva. Enligt den pensionerade diplomaten hade hans kolleger förbjudit sina barn att leka med sådana diplomatbarn som hade föräldrar med sketna titlar. Ambassadrådets och ambassadsekreterarens familjer fick enligt denna logik inte beblanda sig med varandra. Det indiska kastsystemet bleknar i jämförelse. Associationerna går osökt till den sociala strebern Hyacint Bucket som försöker ge ett sken av att tillhöra överklassen i tv-serien Keeping up appearences.
Vissa titelmedvetna chefer siktar högt. Jag träffade nyligen en konsult som berättade om en kommunalt anställd avdelningschef i Ukraina. Då kommunen i fråga fick besök av utländska dignitärer hade avdelningschefen för vana att befordra sig själv till minister, vilket väckte allmän munterhet i kommunens toppskikt även om de lät henne hållas.
Ibland går det inflation i vissa titlar. Var och varannan högst ordinär försäljare kallas nu för tiden Sales Manager externt. Det gäller att signalera utåt att man har status även då den saknas. Ibland fungerar bruket av titlar omvänt. En del politiker försöker skyla över sin makt genom att köra med vilseledande titlar och segla under falsk flagg.
FFC:s förre kommunikationsdirektör Matti Putkonen har gett sig själv titeln työmies (arbetare) trots att han har stort inflytande inom Sannfinländarna i den inofficiella rollen som rådgivare, kampanjchef och politisk sekreterare. Genom att kalla sig för arbetare vill han framställa sig själv som folkets och gräsrötternas man trots att han hör till etablissemanget och makteliten. Titlar förbländar och leder oss vilse.
Mikael Sjövall är rabulist, verbal jonglör, kolumnist
och gubben mot strömmen.