Redan Paasikivi sade det
Utan tvivel berör Rysslands Ukraina-politik i allra högst grad oss.
Medierna svämmar över av nyheter, spekulationer och myter om det ryska hotet. Mycket är motiverat, annat är dåligt underbyggt, men det finns en hungrig publik som söker svar på sina oroliga frågor. Är också Finland i farozonen, hur långt kommer Vladimir Putin att gå? Är det kalla kriget tillbaka?
I Rysslandsdebatten finns det en spänning mellan principer och pragmatism. EU-besluten om sanktioner bygger på principer, medan näringslivet gärna fortsätter med business as usual. En sådan motsättning är inte ovanlig när rättsprinciper och våldsanvändning kolliderar och utomstående får lida. Men frågan kan ställas: Är vi utomstående?
Utan tvivel berör Rysslands Ukraina-politik i allra högst grad oss. Det aktualiserar de existentiella frågorna kring Finlands säkerhet. Det framkallar otrevliga minnesbilder, som när Putin gillande tar fram Molotov-Ribbentroppakten. Det borde också påminna oss om den långa linjen i vår östpolitik.
Det är oroande att det finns överraskande många som är beredda att förstå de ryska kraven på en intressesfär i vilken man kan ingripa. Man skyller på att Ukraina inte är en riktig stat och att Krim en gång tillhört Ryssland och därför kan återtas. Hur blir det då med Finland?
Det finns en skillnad mellan J.K.Paasikivis och Urho Kekkonens syn på grannen. Enkelt uttryck: Kekkonen var uppenbart rädd för stormakten Sovjetunionen och han ville tro på vänskapspolitiken. I kombination med geopolitiken ledde detta till ett bejakande av Sovjets ”legitima säkerhetsintressen”. Därmed hörde vi till den sovjetiska intressesfären, inte av eget, fritt val, utan på grund av geografin i kombination med krigets utgång.
Ur Paasikivis dagböcker framgår att han erkände stormaktens egenart. Detta kräver saklighet och klokhet i vår Rysslandspolitik, men samtidigt varnade han för att lita på ryssarna och deras välvilja. En stormakt älskar inte en liten granne, på sin höjd tolererar man den. Det fanns ingen slav som viskade i Stalins öra: Herre, herre, kom ihåg Finland.
Just den falska myten omhuldas fortfarande i en del kretsar: Finland intar en privilegierad särställning i rysk utrikespolitik. Att odla den är ett farligt självbedrägeri. Visserligen har det funnits en folklig goodwill gentemot oss, men den raseras just nu effektivt, inte minst av renegaten Johan Bäckman.
Vid ett besök i Kosovo nyligen påminde en minister mig om mitt svar för femton år sedan på frågan hur vi ser på ryssarna: Vi kan gilla ryssar som individer, men ogilla dem som kollektiv (deras statsidé). – Russofobi är ingen bra grund för en realistisk Rysslandspolitik. Låt handelsmännen handla så länge det går (tills deras investeringar konfiskeras?) och låt oss försöka skilja mellan Putins nomenklatura och hans undersåtar som nu systematiskt hjärntvättas till ett nygammalt imperietänkande.
Vi kan inte förhindra att Putins Ryssland betraktar oss och Baltikum som sin intressesfär, men vi behöver inte acceptera det. – Jag rekommenderar Paasikivis synpunkter.
Pär Stenbäck var utrikesminister på Leonid Brezjnevs tid.