Oksanens ”rasistiska gift”
Som litteraturforskare kan man undra om inte en garvad kulturchef borde kunna läsa historiska romaner i deras egen rätt utan att ropa på censur.
Det är oroväckande med nationella trauman. Ta exemplet med Sveriges historielöshet, en följd av förnekandet att förlusten av den östra rikshalvan skadade den nationella självbilden för alltid. Som motsatsen ter sig det ständigt pågående självplågeri som tyska intellektuella ägnar sig åt vad gäller nazismens illdåd. Märkligt nog tycks inte en dylik programmatisk traumabearbetning minska skuldkänslorna, åtminstone inte gentemot Ryssland.
Nu senast hävdar den annars rätt sansade Tomas Steinfeld, kulturchef på välrenommerade Süddeutsche Zeitung i Sydsvenska dagbladet (11.10) att Sofi Oksanen genom sina många ryska skurkar i ”Utrensning” och ”När duvorna försvann” sprider ”det rasistiska giftet”.
Hon anklagas för att marknadsföra en Blut und Boden-ideologi (”natur och nation, land och öde, folk och kvinna knyts ihop så omedelbart, att inte ens Sverigedemokraterna skulle använda sig av en sådan koppling”). Det krävs inte någon grundkurs i psykoanalys för att inse att Oksanens litterära text aktiverat en latent skuldproblematik hos Steinfeld. Som litteraturforskare kan man därtill undra om inte en garvad kulturchef borde kunna läsa historiska romaner i deras egen rätt utan att ropa på censur.
Jag har nämligen svårt att föreställa mig hur Oksanen skulle ha kunnat undvika att skildra osympatiska ryssar i ett romanverk som utspelar sig under det mörkaste kapitlet i Estland moderna historia: Sovjets och Nazitysklands ockupationer under andra världskriget och från 1944 tvångsomvandlingen till Estniska socialistiska rådsrepubliken. Naturligen ingår ryssar i den ryska maffian, varför det inte är något att förvåna sig över att de brutala hallickar som jagar den tvångsprostituerade Zara i ”Utrensning” är av denna nationalitet. Och eftersom romanerna till stora delar utspelar sig i en by i västra Estland där det bedrivs lantbruk är det inte heller konstigt om det blir en del jord. Blodet står dessutom inte bara ryssar utan även tyskar och estländare för.
När Steinfeld frågar sig var gränsen går mellan ”reaktionär landsbygdskitsch och feminism”, inser jag att det troligtvis är hur Oksanen framställer kvinnoförtrycket som konstant oavsett regim, epok och nation, som är det mest kontroversiella. ”Varje gång en främmande makt härskat över Estland har den uppfört sig som en man som med våld tar en kvinnokropp i besittning”, klagar Steinfeld.
Men detta är ju det nya hos Oksanen. Hennes postkoloniala litterära metod går ut på att visa hur parallellt opererande maktordningar som imperialism och sexism samverkar för att maximalt skada den koloniserade individens självkänsla. Den våldtagna gumman Aliide blir därför det perfekta postkoloniala subjektet när hon beslutar sig för att hämnas på ”maffians drängpojkar, soldater, röda och vita, ryssar, tyskar eller ester”. Aldrig kränks människovärdet så grovt som vid sexuella övergrepp, vilket ju för övrigt även Kjell Westö visar med porträttet av Millafröken i ”Hägring 38”.
Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur
vid Helsingfors universitet.