Ekonomi och sadomasochism
”Nokia, vår plattform brinner”, skrev Stephen Elop i ett internt meddelande och uttalade därmed för några år sedan årtiondets mest ödesdigra metafor. Han förliknade bolaget vid en brinnande oljeplattform för att mobilisera de anställda. Samtidigt uppstod en misstro mot Nokias framtidsutsikter. Liknelsen urholkade förtroendet.
Ekonomi är ingen exakt vetenskap och det bidrar till en flitig användning av färgstarka metaforer. Till de klassiska hör tidigare centralbankschefen Rolf Kullbergs tal om ”konsumtionsfesten” som beskrev 1980-talets överhettade ekonomi. Visst fanns det också under högkonjunkturen medborgare som hade det knapert, men i det stora hela illustrerade ”konsumtionsfesten” mycket väl läget i landet.
Kullberg hade rätt, men det var inte många som lyssnade, och festen slutade med en hård baksmälla.
Också i dag är konjunkturpolitiken laddad med metaforer. De som betonar överskuldsättningen vill ”dra åt svångremmen”, en antydan om att vi lever alltför gott och över tillgångarna. De som tänker tvärtom vill ”stimulera” och använder ett ord med positiv laddning. Retorikens mästare, nobelpristagaren Paul Krugman, myntade för några år sedan ”sadomonetarismen” för att beskriva en åtstramningspolitik som enligt honom gör att medborgarna späker sig själva och förväntas njuta av de hårda tiderna.
Metaforer hjälper talaren att visualisera och förstärka sitt budskap. Bubblor som hotar spricka på bostadsmarknaden manar köparna till försiktighet. Och i politiken fördömer man motståndarens förslag genom att påstå att han eller hon bara plockar russinen ur kakan.
Problemet med färgstarka metaforer är att de oftast saknar all vetenskaplig grund. Och de uttalas uttryckligen för att styra och manipulera vårt tänkande.
En av de liknelser jag ogillar allra mest tycks leva kvar i årtionden. Margaret Thatcher försökte i tiderna piska fram uthållighet hos sina brittiska undersåtar genom att säga, att ”vi måste springa fortare för att ens hållas på stället”. Det gäller att ständigt öka takten om man vill hänga med i globaliseringens tid, det hör man också i dag.
Metaforen skrevs i tiderna av Lewis Carroll i sagan om Alice i Spegellandet. Där uppmanar Röda Drottningen sagans Alice att ”springa av alla krafter för att kunna hålla sig kvar på samma plats.”
Lewis skrev absurda sagor med finess, och liknelsen, uttalad i dag, är inget annat än absurd. I en global ekonomi kan målet inte vara att ständigt springa fortare, för vi vinner inte genom att rusa omkring som yra höns i allt snabbare takt. Avgörande är inte farten, utan riktningen.
Det är inte den snabbaste som vinner, utan den som springer åt rätt håll. De smarta lösningarna, de flexibla alternativen, de genomtänkta kloka besluten ger segrar, inte råstyrkan eller för hög hastighet.
Så se upp med metaforerna. Oftast får de lösningen på problemet att låta alldeles för enkel. Och ibland leder de helt fel.
Björn Sundell är utredningsansvarig vid tankesmedjan Magma.