Dolda konflikter
Lagförslaget gör inte vården bättre till lägre kostnader.
Politikerna lovar att med den nya lagen om social- och hälsovård kommer patienterna att slippa bollas från lucka till lucka. Ingen har dock kunnat förklara hur detta kommer att verkställas. Samtidigt mörklägger man orsakerna varför vården är fragmenterad.
Jordelivet innebär konflikter. För att kunna samarbeta måste man lyfta dem på förhandlingsbordet. En klassisk härskarmetod är att låtsas att inga konflikter existerar. Patriarkatet brukade hävda att allt är frid och fröjd mellan män och kvinnor, kapitalisterna att alla sitter vi i samma båt. I Sovjet spärrade man in på dårhus de som påpekade att det som är bra för partiet inte nödvändigtvis är bra för arbetarna.
I alla lägen råder det en konflikt mellan producenter och konsumenter. Säljaren vill ha högsta pris för minsta möda, köparen lägsta pris för bästa kvalitet. Marknaden är ett sätt att ta fram en kompromiss, ett pris som kan accepteras av båda. Att producenten är en offentlig skattefinansierad aktör döljer konflikten utan att lösa den. Kommunen vill ta ut maximala mängder resurser via skatter och statsbidrag för att göra vad den tycker är bäst. Sen låtsas man att allt som är bra för vårdgivaren också är bra för vårdtagaren.
Detta blir tydligt i retoriken om resurserna. Om något inte fungerar till allmän tillfredställelse kräver producenterna mer resurser. Skattebetalarnas intresse är att inte betala mer förrän producenten ser över sina prioriteter och effektiviserar. Producenten däremot låter påskina att allt görs perfekt, endast resurser saknas.
Patienten tvingas vandra från lucka till lucka eftersom hon bör ställa upp när det passar vårdgivaren bäst. Producenterna vaktar sina egna budgeter, inte vad en sjukdomsepisod kostar hela samhället. När producenten bestämmer och konsumenten inte har andra val kan endast ett helgon förbli kundfokuserad.
Arbetshälsovården fungerar bra eftersom den i arbetsgivaren har en stark huvudman vars intresse sammanfaller med de anställdas: fort frisk och tillbaka i arbete. Vårdgivaren hålls i kort löplina. Fungerar de inte som huvudmannen kräver får de sparken. En kommun kan inte på samma sätt agera för medborgarna mot sin egen produktion, särskilt när en stor del fullmäktigeledamöter är kommunanställda. Utan egen produktion men med koll på resurserna och en kompetent beställarfunktion kunde kommunen vara en stark huvudman för medborgarna.
Lagförslaget kommer inte att förbättra situationen. Konkurrens, valfrihet och patienternas emancipation finns inte med. De offentliga producenterna kommer bättre än förut dölja sig bakom krångliga strukturer utan demokratisk insyn. Kommunerna och medborgarna blir svagare.
Lagförslaget gör inte vården bättre till lägre kostnader. Ändå driver man på eftersom politikerna måste rädda ansiktet. Lagförslaget måste stoppas.
Paul Lillrank är professor vid Aalto-universitetet.