Tjugofem år sen
Barnkonventionen trädde i kraft i Finland 1991. Men än har vi en bit att gå.
I november 1989. Hur såg världen ut? Hur såg Finland ut? År 1989 föddes det 63 348 barn i Finland. Dessa barn, och alla andra barn i vårt land, kom så småningom att omfattas av barnkonventionen som antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Fram till i dag har 193 stater ratificerat konventionen, vilket gör den till det mest inflytelserika beslutet gällande mänskliga rättigheter som någonsin fattats. Bara USA, Somalia och Sydsudan har valt att inte förbinda sig till att förverkliga konventionen i sin lagstiftning, men de har numera skrivit under den.
Konventionen gäller alla barn. Dem som har det svårast, och dem som känner sig trygga, mätta och glada. Inga barn skall få utsättas för våld, övergrepp eller förnedring under några som helst omständigheter. Konventionen gäller i alla omgivningar: hemma, på dagis, i skolan, överallt. Konventionen gäller alla vuxna som fattar beslut som berör barn: föräldrar, personal, beslutsfattare. Alla.
Det finns fyra grundprinciper som genomsyrar barnkonventionen: barnets bästa, barns rätt till att bli hörda, inga barn får diskrimineras och varje barn har rätt till liv och utveckling. Om dessa principer skulle vägleda alla vuxna i vårt samhälle, skulle vårt samhälle se betydligt bättre ut. Barn skulle inte utsättas för våld eller diskriminering. Det skulle inte finnas barn som känner sig ensamma och olyckliga, eftersom lyhörda vuxna skulle komma till barnets hjälp. Barn skulle höras, känna sig betydelsefulla och kompetenta.
Barnen skulle särskilt uppmärksammas i all beslutsfattning och man skulle undvika att fatta beslut som kan påverka barns uppväxtvillkor negativt. Varje beslut i riksdagen skulle vägas mot vad som är bäst för barnen. För varje beslut skulle det göras barnkonsekvensanalys, och resultaten skulle beaktas. Det skulle finnas en särskild barnbudgetering.
Barnkonventionen tar inte bort vuxnas auktoritet eller ansvar, men den ger vägledning i hur ansvaret bör användas. Konventionen lägger inte ansvaret på barn att fatta beslut, men den lägger ansvaret på vuxna att ta reda på vad barnet själv tänker, tycker och funderar på. Frågor till barn som förverkligar konventionen kan vara till exempel : vad tänker du att skulle kunna hjälpa dig i den här situationen? Vad skulle du vilja att vuxna skulle tänka på eller ta hänsyn till? Finns det något som gör att du känner dig trygg och glad? Det handlar således inte om att tvinga barn att fatta beslut som de inte förstår konsekvenser av eller att tvinga barn att ta ansvar som de inte är mogna för.
Barnkonventionen trädde i kraft i Finland 1991. Men än har vi en bit att gå. Barnkonsekvensanalyser görs bara i 3 procent av besluten (!), och barnen drabbas särskilt av nedskärningar både i statsbudgeten och på kommunalnivå. Inte ens lagstiftarna förstår alltid vad konventionen innebär, men den börjar synas allt mera uttalat i vår lagstiftning. Tjugofem år har lärt oss att barns rättigheter kan förverkligas bara då de tas på allvar.
Mirjam Kalland är generalsekreterare vid Mannerheims barnskyddsförbund.