På resande fot
Borde det inte höra till att den som är gäst i ett land också injicerar lite pengar i den lokala ekonomin?
Nyligen läste jag en artikel om ett finländskt par som har varit på resande fot i tio år. Att leva i ryggsäck och ständigt flytta på sig är tungt och något som långt ifrån alla klarar av, men det finländska paret är ändå inte ensamma, det finns många som lever på samma sätt. Många av dem bloggar om sina äventyr (googla exempelvis ”modern nomads”) och en del lyckas faktiskt göra så pass mycket pengar på sina skriverier att de kan leva på det. Den moderna nomaden har kanske lätt packning, men i den måste absolut ingå en kamera och en dator.
Artikeln om det finländska paret har fått en del förnumstiga kommentarer av typen ”hur skulle det gå med Finland om alla skulle göra så där?” – en ganska onödig fråga, eftersom det när allt kommer omkring är ganska få som tar sig för att bli permanenta nomader (även om många säkert leker med tanken när det nordiska novembermörkret känns som tyngst). Däremot finns det andra frågetecken kring denna livsstil.
Många moderna nomader poängterar att ett av skälen till att man vill bli evig resenär är önskan att hoppa av ekorrhjulet, konsumtionshysterin och ett liv som bara fokuserar på pengar. Men ironiskt nog talar många av dem om pengar mest hela tiden: de redogör noga för priset på mat, inkvartering och bussbiljetter i varje land de besöker och tipsar om hur man kan komma billigare undan.
Att folk har en begränsad budget är förståeligt, men är det inte skenheligt att fylla sin blogg med klagomål över att ett land kräver turistskatter, eller att det inte finns gratis internet överallt, eller att biljettpriserna är höga och vägarna dåliga, om man inte själv är beredd att bidra till att förbättra infrastrukturen genom att betala för sig? Borde det inte höra till att den som är gäst i ett land också injicerar lite pengar i den lokala ekonomin, i stället för att försöka få så mycket som möjligt gratis?
En annan sak som slog mig när jag kravlade mig igenom ett antal nomadbloggar var att de alla understryker hur viktigt det är att bli vän med någon ur lokalbefolkningen om man har tänkt stanna lite längre på ett ställe. Det främsta skälet är inte att det ger en bättre insikt i samhället man besöker, utan detta: en vän kan visa dig runt och berätta var man får saker billigare, hen kan bjuda dig på middag och kanske också erbjuda husrum. Vänskap eller utnyttjande?
Resande innebär nästan alltid någon form av exploatering: resenärer bidrar till förstörda miljövärden, raserade lokalsamhällen och utnyttjande av människor. Och de moderna nomaderna är inget undantag, hur mycket de än vill framstå som spännande äventyrare som modigt tar avstånd från allt som är ”fel” i den rika västvärlden.
Så kan man ju också fråga sig varför det är okej att vita, välbärgade människor åker runt i fattiga länder och kräver låga priser och vänligt bemötande, medan det för oss i den rika världen inte är okej att det kommer andra slags nomader hit, sådana som inte ber om annat än en slant i sin mugg?
Theresa Norrmén är ordbrukare som tycker om att resa.