Solidaritet som håller oss på benen
Granne med klichéerna bor det pretentiösa, och det blir lätt pretentiöst att skriva om det som mitt i all motgång är bra.
Klockan är halvåtta. Det är knappt ljust och duggregn när jag styr in båten mot lyftkajen i hamnen. Precis när jag lägger till kommer klubbens kommodor fram och undrar om jag behöver hjälp. Han har suttit hemma och tittat på övervakningskamerorna via nätet. I mörkret en lördag morgon. När han sett att jag närmar mig har han klätt på sig och kört ner.
En halvtimme senare står båten avmastad och klar. I grådasket lyser den som det senaste exemplet på den långa rad av hjälpsamhet som vår höst handlat om. Anledningen är min frus cancer, som jag skrivit om här tidigare. Läget med den är som det är, och påverkar allt vi gör. Men det som också påverkar vår vardag är den medkänsla och hjälpsamhet som kommer till uttryck just den här novembermorgonen, när det för länge sedan blivit för sent att vara på sjön.
Människor bryr sig, har det visat sig, och inte bara med vad de säger utan med vad de gör. Matkassar, middagar, strukna skjortor, dammsugna golv, skjutsade barn, övertagna arbetsuppgifter, upptagna båtar och bortstädade utemöbler har sedan mitten av augusti hållit oss upprätta, när det egentligen inte skall vara möjligt. Vi har badat i en daglig bred flod av vardagssolidaritet, som förstås inte botar sjukdomen, eller stoppar sorgen, men som gör att livet fungerar.
Jag hade gärna förstått och fått syn på andra människors engagemang tidigare, och på ett annat sätt. Vilket ju låter precis som den kliché det är. Men jag har omprövat min inställning till klichéer, för en dag i sänder får en ny innebörd när det är på allvar. Det får också fyllda matkassar, tömda tvättkorgar och påsatta vinterdäck. Jag har tidigare tänkt på krishjälp mest som samtalsstöd. Det behövs verkligen också, men hösten har lärt mig att också förstå värdet av det konkreta.
Som av skatter. När jag läste inkomstlistorna i tidningarna i förra veckan tog jag fram miniräknaren och räknade på hur många månaders medicinering de rikaste spelutvecklarnas skatter kunde betala. Det var ganska många. Som tur är. Min månadslön är mindre än vad den dyraste medicinen kostar för en månad, och någon skall betala räkningen. Den lilla burken är dessutom bara början. Så när skattedebatten handlade om mer och mindre, om kändisar och krösusar, så satt jag mest och tänkte på tack. För det går en rak linje från våra utburna soppåsar till statlig och kommunal beskattning, och det som håller ihop det hela handlar i grunden om solidaritet och medkänsla. Om att den som kan och orkar lite mer hjälper när det behövs.
Granne med klichéerna bor det pretentiösa, och det blir lätt pretentiöst att skriva om det som mitt i all motgång är bra. Det är mycket lättare att skriva om brister. Och nästan alltid också viktigare, annars förändras ingenting. Men emellanåt kan det vara värt att påminna sig om att den solidaritet som i smått och stort håller oss på benen, den finns precis rakt framför och mitt ibland oss. När man som vi hamnat bland dem som får snarare än bland dem som ger så känns det stort.
Fritjof Sahlström är docent i pedagogik och lektor vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.