Empati
Det finns många sätt att förstärka förmågan hos barn att leva sig in i en annans känslor.
Förmågan att leva sig in i en annan människas mentala verklighet är delvis medfödd. Redan en baby på några månader blir förvånad eller upprörd om en annan person handlar på ett sätt som inte motsvarar förväntningarna. Med säkerhet vet man att vid ungefär 18 månaders ålder kan ett barn känna empati och försöka trösta andra barn.
Barns förmåga att förstå en annan persons känslor, tankar och avsikter utvecklas via lek och i interaktion med föräldrar, syskon och kompisar. Det har visat sig att barn som har syskon snabbare utvecklar sin inlevelseförmåga än ensamma barn. I en kärleksfull och empatisk omgivning utvecklas också barnets empatiska förmåga, medan brister i empatin ofta kan härledas till brister i uppväxtmiljön.
Om barnet känner empati med någon som har ont, aktiveras samma områden i hjärnan hos barnet som då barnet själv upplever smärta. Därför är det så destruktivt för barn att leva i miljöer där någon annan far illa. Värst är det om en familjemedlem misshandlas, men också till exempel mobbning i skolan är destruktivt för hela gruppen. Hos offret sätter mobbning livslånga spår, men också mobbaren riskerar en destruktiv utveckling: den som gör illa andra, gör också illa sig själv.
Åren 2009–2010 gjordes en undersökning av Folkhälsan och Mannerheims Barnskyddsförbund om förekomsten av mobbning på dagis. I undersökningen kunde man konstatera att mobbning förekommer redan bland riktigt små barn. Det är fråga om mobbning då ett och samma barn regelbundet och med avsikt utsätts för något som gör honom eller henne ledsen eller illa till mods, till exempel att barnet systematiskt utestängs från lek. I en mobbningssituation har den utsatta svårt att försvara sig mot förövaren. Dagistiden är den bästa tiden för att utveckla barns empatiförmåga, vilket är en förutsättning för att förebygga mobbning senare i livet. Samtidigt vet man att om ingen ingriper finns det en risk för att den som mobbas på dagis också mobbas i skolan.
Det finns många sätt att förstärka förmågan hos barn att leva sig in i en annans känslor, som till exempel sagor, berättelser och rollspel. Det viktiga är att man hjälper barnen att reflektera över vad som hände. Ett barn kan inte förväntas själv veta vad som skall göras i konflikt- eller mobbningssituation, utan barnet behöver hjälp av vuxna för att kunna utveckla positiva kamratrelationer. Det som kallas prosocialt beteende, det vill säga att vara vänlig och hjälpsam mot andra är något som kan utvecklas både på individ- och på gruppnivå, och ansvaret är de vuxnas. Det att det är vuxnas ansvar betyder inte att barnen lämnas utanför processen, tvärtom är det viktigt att involvera barnen och att utveckla barnens kompetens.
Det finns många modeller utarbetade för att förebygga mobbning, och de borde införas överallt. Men lite goda nyheter som slutknorr: mobbningen har faktiskt minskat i våra skolor, vilket bevisar att mobbning inte är någon naturlag, och att man inte behöver godkänna att sådant förekommer.
Mirjam Kalland är generalsekreterare vid Mannerheims barnskyddsförbund.