Oundgänglighet
Jag tror att frågan ”berätta vad ni vill ha” är fel ställd.
”Vad är oundgängligt för dig? Låt mig veta.” Så avslutade KSF Medias nya innehållsdirektör sin text i HBL för ett slag sedan. Nu vet jag inte hurdana svar hon har fått, men frågan ställdes i en kontext av ”era byar och deras föreningar, era skolor och våra beslutsfattare, ert dagis och vår ålderdom”, vilket får mig att tro att många av svaren säkert har uttryckt önskemål som ”skriv mera/mindre om bridge/idrott/matlagning/min hemby/miljöfrågor …”
Jag tror att frågan ”berätta vad ni vill ha” är fel ställd. Frågar man vad folk vill läsa om svarar de nästan alltid att de vill ha mera av det som ligger dem varmt om hjärtat och som de redan känner till. Men det är strikt taget inte mediernas uppgift. Mediernas uppgift är att få oss att läsa/lyssna/titta på det vi inte visste att vi ville ha, oavsett om det handlar om bridge, matlagning eller någon avlägsen östnyländsk by som man själv aldrig har satt foten i. De riktiga medierna ska bryta våra sociala mediebubblor, locka oss att läsa något som vidgar eller balanserar våra vyer.
I de sociala medierna ser jag det som mina vänner gillar och länkar till. Bland det finns förstås mycket som är intressant och viktigt – men mina vänner tenderar ju att ha en ganska likadan världsbild som jag själv. Om min sociala bubbla motsvarade verkligheten skulle det inte finnas en enda sannfinländare i Finland, inga rasister, inga rika knösar och bara några enstaka motståndare till samkönade äktenskap. Facebooks funktion att visa ”relaterade artiklar” då man klickar på en länk är alldeles utmärkt, eftersom man den vägen kan snava över texter som ger kompletterande eller avvikande information – men den fungerar bara för texter på engelska, inte för artiklar på finska eller svenska. Dessutom är det tveksamt om mångfalden kan bäras upp av en datorstyrd algoritm som skapats av ett företag vars främsta intresse trots allt är att generera vinst åt sig själv, inte att vidga min världsbild.
För de oväntade synvinklarna och artiklarna om sådant som på riktigt berör och angår mig krävs en insats av en riktig, levande människa, det vill säga journalister som har tid att producera välformulerade tankar, reportage med närvarokänsla, ingående analyser och lyhörda intervjuer – alltså något helt annat än de där som ”sovrar bland allt det som sker och levererar ett sammandrag”, som Konstsamfundets VD Kaj-Gustaf Bergh beskriver journalister i sin numera ganska (ö)kända text i tidskriften Konstsam.
Jag tror att tidningar som vill fortsätta vara ”oundgängliga” bäst konkurrerar genom att satsa på kvalitet, i kombination med intelligenta digitala lösningar, inte genom att färre gör mera för flera kanaler i flera versioner. Men detta är något som inte ens rika mediehus har vågat sig på att testa, utan alla väljer blint samma nedskärningsrecept – just nu är cirka 700 journalister arbetslösa i Finland, och flera verkar de bli. Hur det ska få antalet läsare att öka har jag svårt att förstå.
Theresa Norrmén är ordbrukare som även har jobbat som journalist.