Mediemassage
Det finns många fördelar med att missförstå saker och ting.
Ett kreativt utnyttjande av missförstånd kan leda till nya infallsvinklar på problem som knappast ens har formulerats. Med stigande ålder kan ungdomens missförstånd övergå i säregna perspektiv på frågor som tidigare saknade aktualitet.
Jag skall komma med ett blygsamt exempel.
Den kanadensiske medieforskaren och litteraturprofessorn Marshall McLuhan blev på sextiotalet känd genom en ur min dåvarande synvinkel något obegriplig slogan "The Media is the Message". För en grön journalist med folkbildarambition föreföll det som nonsens att inte innehållet skulle vara det centrala budskapet. Ett närmare studium av herr McLuhans teorier hade givetvis visat att han alls inte menade något sådant. Att han dessutom lekte med sin egen berömmelse och vände det hela till att medierna är massage och andra lustigheter undgick mig också då. Hans teorier rörde sig kring mediernas egenskaper och hur de i en mycket utvidgad mening påverkar sin omgivning eller samhället.
Allt detta missförstod jag kapitalt. Fram tills i dag då jag hävdar att McLuhan hade rätt på det sätt som jag hade missförstått honom.
När det kanske någon gång var så att medierna till stor del utvecklades på innehållets villkor, har vi i dag en situation där innehållet allt mer tvingas rätta sig efter mediet. De äldre formerna av kommunikation har genom it-revolutionen överskuggats av olika digitala typer av informationsförmedling. De digitala plattformerna har eller ges ofta tydliga begränsningar som till exempel ett visst antal tecken (SMS, Twitter...) eller format som är praktiska och arbetsbesparande (layout...). Journalisten skall då fylla ett visst utrymme i sitt medium oberoende av vad innehållet håller för eller kräver.
Därför dök redan i slutet av förra århundradet begreppet innehållsproducenter upp i medievärlden. Tågordningen var förenklat den att det fanns ett gärna billigt, tekniskt fönster för någon form av kommunikation, och så gällde det bara för en producent att fylla det hela med innehåll.
Parallellt med detta drogs mediehusen in i den allmänna strömmen av vinstmaximering, vilket minskade intresset för dyrt, substansbetonat innehåll. Då digital information dessutom också ofta kan vara snabb, har snabbhet blivit ett prioriterat krav. Det negativa i detta ser vi i många av mediehusens likriktade produkter, där den som kommer först upphöjs till segrare, och den som vill komma med fördjupning är ohjälpligt gammalmodig, långsam och dyr. Journalistiken, debatten och det demokratiska samtalet sätts på undantag. Konsumenten ges rollen som "journalist".
Om man däremot skall förstå herr McLuhan rätt är problemen större än så. Mediernas inverkan på samhället sträcker sig långt utanför den omedelbara essensen i medieuppdraget. Vi kan alltså uppleva också andra problem än dem vi nu oroar oss för om journalistiken dör och medierna bara är massage. Missförstå mig rätt.
Geo Stenius är journalist i periferin