Riksdagen och makten
Paragraferna har verklig betydelse bara då sakerna ställs på sin spets.
Riksdagen får mera makt, lät någon kommentator förstå då det blev klart att Alexander Stubbs regering kommer att ha bara 101 ledamöter bakom sig. Det är rätt vanligt att man påstår att riksdagen har mera makt ju svagare regeringen är och tvärtom.
Så är det inte. I den nu rådande situationen ökar oppositionens makt. Den får ökade möjligheter att fälla regeringen. Oppositionen kan också få ökad makt genom att regeringen kanske i vissa fall tvingas förhandla med den för att trygga att dess lagförslag går igenom. Men också en enskild riksdagsledamot i ett regeringsparti får mera makt genom att en röst mot regeringen eller en frånvaro vid en förtroendeomröstning kan fälla regeringen. Men den maktutövningen kan vara den sista i det partiet.
Att tala om riksdagens makt i förhållande till regeringen är alltså meningslöst. Det är riksdagsmajoriteten som utövar makt genom regeringen eller regeringen som utövar makt genom riksdagsmajoriteten. Sedan kan man analysera vem eller vilka inom regeringen eller riksdagsmajoriteten som har mera makt än andra och det är kanske det är som är det intressanta.
Riksdagens makt baserar sig på paragraf 2 och 3 i grundlagen. Det är bara den formella sidan av saken och grundlagen säger ingenting om hur riksdagens makt de facto begränsas av till exempel den övernationella och inhemska ekonomiska makten eller av Europeiska unionen.
Paragraferna har verklig betydelse bara då sakerna ställs på sin spets. I verkligheten använder sig till exempel regeringspartiernas riksdagsgrupper nästan aldrig av sin makt att genomdriva sin ståndpunkt mot partiledarens vilja genom att hota dra undan sitt förtroende. Det beror på att gruppens makt utgör en funktion av partiledarens makt. Om partiledaren förödmjukas av den egna gruppen riskerar också gruppen att förlora makt.
Någon gång på 1990-talet deklarerade Samlingspartiets riksdagsgrupp att den suveränt beslutar om ministerutnämningar och dåvarande partiordföranden Pertti Salolainen torde någon gång ha blivit överkörd i en sådan fråga. Men det är för över tjugo år sedan. Vanligare är det att partiledaren gör en fråga till en förtroendefråga om han annars inte får gruppen med sig.
Det här maktspelet sker sällan öppet. En inblick i hur spelet försiggår i ett oppositionsparti ger Erkki Tuomiojas dagboksanteckningar från åren 1991-1994 ”Siinä syntyy vielä rumihia”, som gavs ut för några dagar sedan. Vi har hela tiden känt till motsättningen mellan Tuomioja och Paavo Lipponen men knappast att den var så stor.
I slutet av 1990-talet undrade man hur Esko Aho och Paavo Väyrynen kunde rymmas inom samma parti Centern. Men motsättningen Lipponen-Tuomioja inom SDP hade större politisk betydelse, eftersom Lipponen var statsminister och Tuomioja först riksdagsgruppens ordförande och sedan utrikesminister. Hur maktspelet yttrade sig då kanske vi får veta mera om då Tuomiojas dagböcker och Lipponens memoarer från den tiden publiceras.
Bjarne Nitovuori är fri skribent och tidigare politisk journalist vid Hbl.