Finlandisering
Det gällde att buga djupt i Kremls riktning ifall man ville ta sig vidare i den politiska karriären.
Före detta miljöminister Ville Niinistö har utmärkt sig. Hans intervju för tidningen Financial Times har väckt bestörtning och sura kommentarer bland ideologiska motståndare och vissa politiska bedömare. Niinistö påpekade att Finland lider av självcensur och att finlandiseringen har påverkat hanteringen av den ansökan som Fennovoima har lagt in för att bygga ett kärnkraftverk i Pyhäjoki med det statliga ryska kärnkraftsbolaget Rosatom som leverantör av anläggningen. Det var ett styggt påstående. Och väldigt ofosterländskt. Så utdömde många toppolitiker hans ordval då frågan ältades i en lång rad tv- och radiodebatter.
Då jag studerade statskunskap vid Åbo Akademi på 1980-talet var det andra bullar. Då visste minsann alla finska politiker hur man skulle hantera sin mäktiga granne i öster. Nästan alla politiska partier skickade sina delegationer till Moskva för att drillas i vänskapens, samarbetets och biståndets gyllene trossatser medan exporten av finska varor till Sovjetunionen gick som smort.
Paavo Väyrynen förutspådde i sin doktorsavhandling så sent som 1988 att det sovjetiska imperiet kommer att bestå i all evig framtid och att det inte fanns någon anledning att misstänka att skäran och hammaren skulle försvinna från de vajande fanorna i det kommunistiska paradiset. President Mauno Koivisto uppmanade våra estniska, lettiska och litauiska grannar att tygla sina självständighetssträvanden och på Fabriksgatan i Helsingfors avlöste de politiska uppvaktningarna varandra på den sovjetiska ambassaden. Det gällde att buga djupt i Kremls riktning ifall man ville ta sig vidare i den politiska karriären.
I Västtyskland myntades följaktligen begreppet finlandisierung på 1960-talet som en term för att beskriva hur en stor och inflytelserik nation påverkar inrikes- och utrikespolitiken i ett litet grannland. Finland användes som metafor för fenomenet på grund av vårt lands inställsamma, okritiska och tandlösa utrikespolitik gentemot Sovjetunionen.
Vad har förändrats i Finland sedan 1960- och 1970-talens finlandisering? Vår utrikesminister har profilerat Finland som nästan det enda EU-land som ville lindra och bromsa de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland efter att ryska trupper hade annekterat Krimhalvön och deltagit i strider i östra Ukraina. Samtidigt får vår president för sig att han ska träffa Rysslands president mitt under pågående krig i Donbass-regionen. Den finska exporten av laktosfri mjölk och Oltermannis ostar till Ryssland väger tyngre än mänskliga rättigheter och folkrättsliga principer om länders territoriella integritet.
Vår regering särbehandlar ett kärnkraftsprojekt med starka ekonomiska och utrikespolitiska intressen i Ryssland. Finlands näringsminister undertecknar ett kärnkraftsenergiavtal med Rosatom som motpart kort före regeringens behandling av Fennovoimas och Rosatoms ansökan. Flera ministrar kallar Ville Niinistös tal om finlandisering för ofosterländskt och antiryskt förtal. Cirkeln är sluten.
Mikael Sjövall är statsvetare och kolumnist.