Den nya dimensionen
Bräkandet blandar sig med ljudet av raketer som avfyras i närheten.
Den första augusti i år flyttade jag från Turkiet till Schweiz. Den 15 september var jag tillbaka i Turkiet. Det som jag trodde skulle vara min sista kolumn från Turkiet beskrev kaoset den dagen då 1 000 flyktingar stod utanför kontoret. Tre månader senare hade de där tusen flyktingarna per dag växt till 50 000.
Den första veckans kaos är över och vid gränsövergångarna har en process med säkerhetskontroller, poliovaccinering, registrering och transport någonstans, där det går att sova, upprättats. I en by finns sovmöjligheter i mjölfabriken eller i bröllopshallen. Ovanför ingången till bröllopssalen finns skylten med veckoslutets planerade bröllop fortfarande uppsatt, och jag hinner fundera över hur brudparet som skulle gifta sig klockan fem meddelar sina gäster om de ändrade planerna?
Responsen är massiv. Tält, filtar, mat. Min egen organisation har sänt flyg fulla med förnödenheter och en lastbil som serverar varm mat står stationerad på torget. Bara i den lilla staden Suruc, på gränsen till Syrien, delas 18 000 brödlimpor ut varje morgon, tillsammans med snabbkokta nudlar och vatten. Samtidigt kommer kriget närmare. Det ständiga ljudet av skottsalvor som utväxlas på andra sidan gränsen har blivit en del av ljudmattan som annars mest består av vindens vinande.
På vallen utanför staden sitter de turkiska männen och ser ner på dalen under dem där närmare 30 000 människor och lika många får väntar på att få korsa gränsen. Bräkandet blandar sig med ljudet av raketer som avfyras i närheten. Det här området är kurdiskt och de karakteristiska svartvita sjalarna skyddar de fårade ansiktena mot vinden. Många har sina herdekäppar på marken bredvid sig, bara en eller två har solglasögon och en av dem har en kikare. Egentligen behövs inte kikaren. Det går att se med blotta ögat om människorna nere i dalen blir beskjutna bakifrån.
Den syriska sidan av gränsen har i praktiken blivit ett kurdiskt självstyre under de två senaste åren efter att Assads regeringsstyrkor av taktiska skäl övergav området och i en sällan skådad totalomvändning beväpnade kurderna för att hålla andra militära grupper på avstånd. Det hade avsedd verkan – de första två åren. Nu är situationen en annan. De som väntar på att korsa gränsen är kurder. Och både politiken och kriget har plötsligt fått en ny dimension.
När de turkiska kurderna från den här byn under veckoslutet försökte ta sig över gränsen för att hjälpa de sina hålla IS på stången, möttes de av tårgas . Som avfyrades av de turkiska gränsvakterna. Inrikespolitiskt spekuleras det om den turkiska regeringen kommer att betrakta IS eller kurderna som det större hotet. USA och England har militärt stött kurderna och deklamerat att de kommer att använda militära medel för att stoppa IS.
Ironin i att det i detta nya krig anses berättigat att bomba med obemannade plan från luften, men inte att själv riskera livet är svår att bortse ifrån. Det har sina orsaker, javisst. Men frågan är vad det kommer att ha för konsekvenser.
Annika Sandlund arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR
med flykting- och människorättsfrågor.