"Gilla läget"?
Det svenska valet har jag upplevt genom min sista förstagångsväljare i hemmet. Av mina fyra söner har han varit mest engagerad, kanske för att han är ett sladdbarn och det har hunnit hända mycket i politiken sedan nummer tre fick rösträtt. För den här artonåringen (och hans kompisar) är det självklart att man röstar på det man ”gillar” i en mer bokstavlig, Facebookanpassad, bemärkelse än tidigare.
Man ska helst ”gilla” allt partiet står för, vilket förstås är enklare ju färre frågor partiet driver. Blockpolitik är ett okänt eller dammigt begrepp, höger-, vänster- och mittentänket uppfattas närmast som en historisk barlast. Även strategiröstande är av enfrågekaraktär, som när Feministiskt initiativ försökte göra gällande att en röst på Fi (antirasismen) var en röst mot Sverigedemokraterna. (En variant av ”kamrat 4 procent” som i tiderna fick socialdemokrater att rösta på kommunisterna.)
I stället för realpolitiskt tänkande har vi fått, ett ofta starkt affektladdat, tyckande. Det gäller inte bara de unga, allt fler bestämmer sig på väg till vallokalen. Och det handlar inte enbart om att man blir förvirrad av att ha mer att välja på, nio partier i stället för fem, som när jag var ung.
Kanske är det den nya typen av väljare som skapar de nya, ideologiskt profilerade, missnöjespartierna snarare än att dessa partier skapar en ny typ av väljare? SD konstrueras i så fall av kategorin kränkta vita män (och en hel del kvinnor och många pensionärer, enligt valundersökningarna). Fi konstrueras i så fall av storstädernas, särskilt Stockholms unga medelklasskvinnor (och strategiröstande vänstermän). Denna enkla men tydligen funktionella identitetspolitik är det som gett SD nära tretton procent och Fi 3,1 procent.
En orsak till Sverigedemokraternas stora framgångar anses vara ett växande förakt för (traditionella) politiker. ”Mer verkstad, mindre snack” sa någon sverigedemokratisk väljare som blev intervjuad i teve, med vilket han troligtvis menade: stäng gränserna i dag och överför pengar från flyktingmottagandet till pensionärerna i morgon. I klartext struntar detta slags väljare i att demokratiska processer tar tid. En lika otålmodig Fi-väljare kan i snårskogen av förslag på Fis hemsida känna sig hemma i olika slags reglerings- och sanktionsåtgärder som ska garantera att politikerna bums börjar beaktar och tillämpar genus- och etnicitetsparametrarna.
Vinnarpartierna SD och Fi visar sålunda att det ska vara symbolpolitik som direkt uttrycker vad ”folk”, (inte folket) tycker. Medan mina tidigare söner haft vänner och bekanta i ungefär samma slags politiska läger, har den siste kompisar som röstar diametralt motsatt. Under valkvällen strömmade det in selfis som visade unga som klottrat kvinnomärket på kinden eller i pannan medan andra polare viftade med en svensk pappersflagga …
Det är bara att ”gilla” läget. Eller?
Ebba Witt-Brattström är filosofie doktor och professor
i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.