Frustration
Vi botar problem som inte finns, och nonchalerar dem som är verkliga.
Nej, jag har inte skrivkramp. Jag är bara olustig.
Det handlar om att saker har tagit fel riktning. Enligt min bedömning håller våra beslutsfattare på att fatta beslut som närmar sig en punkt utan återvändo. Vi botar problem som inte finns, och nonchalerar dem som är verkliga. Ett exempel på problem som inte finns: det har lyfts upp stort hur problematiskt det är att barn vars föräldrar är hemma med ett syskon ändå går till dagis.
Diskussionen har antytt dåligt föräldraskap. Men vi ligger långt under medeltalet i OECD-länder då det gäller barnens delaktighet i dagvård och förskola. I Norden, men också i länder som Frankrike, Italien, Spanien och Belgien är så gott som alla barn i fyra årsåldern med i förskoleverksamhet, alldeles oberoende föräldrarnas status på arbetsmarknaden. Men i dessa länder motiverar man barns rätt till förskola med pedagogiska argument, inte med föräldrars deltagande i arbetslivet.
Vi borde fråga oss varför våra fyra-femåringar inte är på dagis i samma utsträckning som övriga Europas, men i stället fattar vi beslutet att inskränka på barnens subjektiva rätt till dagvård. Varför? Därför att man samtidigt fattat beslutet att begränsa föräldrarnas valfrihet då det gäller vård av små barn i hemmet, vilket antas leda till en anstormning av barn till dagis.
Liksom så här: barn under tre år vårdas för mycket hemma och barn som är äldre än tre år är för mycket på dagis, så därför begränsar vi varderas möjligheter till det rådande och framför allt familjernas möjligheter att själva bedöma sin livssituation. Hängde ni med? Nej, inte jag heller. Särskilt inte som den sittande regeringen i sitt regeringsprogram har förbundit sig att inte begränsa den subjektiva rätten till dagvård.
Men sen till de verkliga problemen: kvaliteten på dagvården är det centrala. Barn i kvalitativt dålig dagvård tar skada, medan barn i kvalitativt god dagvård stöds i sin utveckling, och det finns mycket forskning på det här. Kvaliteten är av stor betydelse för alla barn, men av speciellt stor betydelse för barn som har särskilda behov. Kvaliteten hänger samman med såväl strukturella förhållanden (gruppstorlek och personalens utbildning) som processer, det vill säga kvaliteten på interaktionen mellan vuxna och barn, gruppens stabilitet och gruppklimat, ledarskap och pedagogiskt förhållningssätt och samarbete mellan föräldrar och personal. Och faktum är att kvaliteten varierar.
Så hur tacklar vi det här problemet? Genom att minska på kompetenskraven på personalen och kräva att dagvård och förskola utvecklas kostnadsneutralt. Vilket fint ord. Liksom så här: vi skall ha flera små barn på dagis, färre stora barn, sämre utbildad personal och inget får det kosta. Hängde ni med? Inte jag heller.
Men riksdagshuset skall renoveras, och det är bra. Jag antar att regeringen håller fast vid sin linje: det får inte kosta en endaste cent. Och självfallet inga kompetenskrav på dem som utför det där gratisjobbet med material som inte får kosta någonting.
Mirjam Kalland är generalsekreterare vid Mannerheims barnskyddsförbund.