Stenius: Demokratins olidliga lätthet
Det hände sig att jag i unga år å det respektabla näringsetablissemanget Savanna på Mariegatan i Helsingfors vågade mig på att inför mina mer moraliskt rakryggade vänner försvara finlandiseringen. Mitt tyngsta argument var att jag hellre satt där och drack öl än grävde skyttegravar vid östgränsen.
Min förhållandevis oglamorösa militära karriär, som inte gav mig någon skyddad tillflyktsort under eventuella fientligheter, spelade kanske in.
Jag vet inte hur mina rakryggade vänner från den tiden reagerar i dag, men de kan i varje fall inte klaga på hur den så kallade västvärlden har hanterat krisen i Ukraina. Där har det varit moral och demokrati och liberalism för hela slanten. Men eftersom de hör till samma generation som jag, har de i varje fall hört ordet realpolitik. Den yngre generationens politiker är kanske inte lika på det klara med vad ordet innefattar.
När Sovjetunionen föll samman för drygt 20 år sedan, övertygades många i väst om att nu var det bara fråga om hur snabbt det före detta sovjetimperiet skulle omfatta den så naturliga västerländska demokratin. I början såg det ljust ut, om också allting inte gick på räls. Man talade rent av om Nato-medlemskap. Men Ryssland var trots alltför stort och oenhetligt för att kunna styras med den demokratiska katekesen i handen. Det fanns en beställning på en autoritär ledare, och man fick en sådan. Och Nato-kontakten reducerades till ett Nato-Ryssland-råd.
Väst gick i varje fall på i ullstrumporna. De tidigare sovjetiska satellitstaterna blev i tur och ordning medlemmar av både EU och Nato. Redan år 2008 varnade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov väst för att utvidga Nato till Ukraina. Den amerikanska ambassadören meddelade Washington att NJET betyder NJET. Två månader senare deklarerade Nato att Georgien och Ukraina kommer att gå in i Nato.
Utan att gå in på alla de svängar i långdansen som ledde till att president Janukovitj avsattes vid en statskupp och en västinspirerad regering kom i stället, kan man konstatera att Ryssland reagerade såsom alla med insikt i realpolitik visste att landet skulle reagera. Krim togs med benägen hjälp av halvöns ryska invånare, och vid de påföljande oroligheterna i östra Ukraina gick Moskva in med militär hjälp i olika varianter.
Västerländska politiker har med blint understöd av massmedier blundat för risken med ideologiska korståg och eggat sig fram till en sanktionsspiral som förefaller vara svår att bryta. Att Ukraina på många sätt är en känslig fråga för Ryssland, bryr man sig inte om. Ett land skall ha rätt att ingå de avtal man vill. Man kan fråga sig om USA skulle reagera lika generöst om Kina ingick ett militäravtal med Kuba.
Realpolitiskt sett är sannolikt den bästa lösningen någon form av autonomi för Donbass-regionen i östra Ukraina. Det skulle lugna läget och ge västra Ukraina möjlighet att orientera sig västerut. Har ledarna i väst mod och insikt att följa den politiken?
Geo Stenius är journalist i periferin.