Ingen barnlek
Ingen vill anklagas för att vara en mobbare.
Efter min andra dag tillbaka på jobbet efter sommarlovet ser jag äntligen Anna Odells Återträffen, en film om en klassträff, som egentligen handlar om makt och om mobbning.
Odells karaktär Anna har mobbats genom hela skoltiden och konfronterar klasskamraterna 20 år senare: ”det handlar inte om att skuldbelägga, det handlar om mitt behov av att säga det jag inte kunde säga då”. Konfrontationerna möts av förvåning, förnekelser och förklaringar – och en hel del minnesluckor. Om man ställer sig på Annas sida framstår allt som bortförklaringar, men ser man på det hela ur klasskamraternas perspektiv är det mer komplicerat.
För precis som en av karaktärerna säger minns man ibland bara en känsla; jag minns känslan av det allvarliga samtalet som klasskamraten och jag kallades in till, men inte vad det handlade om eller vilken roll jag hade spelat i den konflikten. Kanske minns hon precis – och en misstanke om att hennes version kanske inte är så smickrande för mig smyger sig genast in.
Filmen tvingar en hänsynslöst att fundera på den egna skoltiden och ens roll(er), makt och plats i hierarkin. Vem var jag och vem har jag varit elak mot? Ingrep jag då jag kunde? Min mamma berättar ibland om hur jag modigt ingrep men det är ju bara en del av sanningen; jag vet att jag påverkades både av den egna och andras plats i hierarkin och att jag nog både gjort och sagt mycket som jag visste inte var rätt. Men jag minns också känslan av att inte ha en bästis, och av att umgås med de coola flickorna under några veckor och hela tiden veta att jag bara hade dem till låns.
– Hur kan jag ha varit en av de värsta i klassen när du samtidigt säger att jag inte gjorde något, frågar en av klasskamraterna. Anna försöker förklara att det handlar om att han hade en så hög status under hela skoltiden och aldrig såg henne, aldrig bekräftade hennes existens. Det är en intressant diskussion som tydliggör gråzonerna kring makt och ansvar.
Ingen vill anklagas för att vara en mobbare, men det svåraste är antagligen ifrågasättandet av vår självbild, av den historia som vi under årens lopp har konstruerat och berättat om och om igen, historier som definierar de personer vi en gång var men allra mest de personer vi fortfarande är – eller vill vara.
Jag minns tydligt en sen natt på Blåbärslandet då en klasskamrat berättade om den mobbning han hade upplevt i vår klass. Vi hade just gått ut nian och han talade om det helvete han hade haft och om rädslan för att säga eller göra någonting som skulle inbjuda till attack. Och jag minns att han sade att folk kunde vara elaka mot mig men att de samtidigt alltid lyssnade då jag öppnade munnen. Han placerade mig högre upp i hierarkin än vad jag någonsin själv skulle ha gjort, men det är lätt att glömma sin egen makt. Och det är ännu lättare att invaggas i tron att man inte själv har någon makt bara för att det finns andra som har mera makt eller högre status.
Nästa dag funderar jag på varför mobbning alltid automatiskt kopplas till skolvärlden. För det är inte bara barn som mobbar. De här strukturerna och maktspelen upprepas – åtminstone i någon utsträckning – på varenda arbetsplats: ögonkasten i mötesrummet, viskandet i kafferummet, småpratet under vissa kollegers anföranden. Höstterminen kör i gång och vi är tillbaka på ruta ett: den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.
Antonia Wulff jobbar med internationell utbildningspolitik i Bryssel.