Barnavdraget – en dyster saga
Den nakna sanningen är regeringen med barnavdraget bryter mot sina egna regler.
Regeringen föreslår att man skulle införa ett barnavdrag som gäller 2015-2017. Efter att regeringen skär ner barnbidragen med 110 miljoner euro, vill man kompensera barnfamiljerna med en ny förmån på 70 miljoner euro. Den skattskyldige får varje år dra av 50 euro för ett barn, dock högst för fyra barn. Ensamförsörjaren får avdra 100 euro. Avdraget minskas om inkomsterna överstiger 36 000 euro per år, men i praktiken får alla barnfamiljer avdraget i någon form.
Avdrag i beskattningen borde godkännas endast på två grunder. Riktiga utgifter för inkomstens förvärvande måste vara avdragbara. Om man därtill anser att betalningsförmågan av någon anledning är lägre för en folkgrupp än för andra på samma inkomstnivå kan progressiviteten lindras med ett avdrag. Så kan tänkas fallet vara med barnfamiljer. Barn förorsakar mera utgifter än vad man ersätter genom sociala överföringar. Att en barnfamilj betalar lika mycket skatt som ensamstående är inte rättvist. För att likställa dessa familjetyper borde man göra avdraget från inkomsten, inte från skatten.
Om avdraget görs från skatten, är det samma sak som att ge ett direkt socialt bidrag. Med skatteavdraget har man dock problemet att människor med mycket låga inkomster inte betalar skatt. De blir utan den här förmånen. Dessutom blir den sociala förmånen i skattesystemet mycket mera komplicerat än i överföringssystemet.
Det är också problematiskt att man ger stöd genom olika kanaler. Då behärskar man inte helheten. Om olika stödformer flerdubblas kan det leda till oanade resultat. Innan man började slopa flitfällor och slopa sociala skatteavdrag på 1990-talet levde vi i ett samhälle i vilket det var typiskt att nettoinkomsten föll när lönen steg. Då dagvårdsavgifterna var progressiva och det fanns olika stödformer och skatteavdrag för barnfamiljer lönade det sig inte att arbeta upp till en månadsinkomst på 3 000 euro för den huvudsakliga försörjaren. Till ett sådant system borde vi inte återvända.
Om man har ett system borde det vara logiskt. Nu stiger barnbidraget enligt antalet barn. För första barnet får man 104,19 euro och för femte barnet 189,63 euro i månaden. Skatteavdraget får man endast för fyra första barn. Barnbidraget gynnar storfamiljer, skatteavdraget mindre familjer.
Den nakna sanningen är regeringen med barnavdraget bryter mot sina egna regler, men på ett ganska osynligt sätt. Regeringen måste spara. När man betalar 110 miljoner euro mindre barnbidrag sjunker statens utgifter med det beloppet och man stannar inom överenskomna budgetramar. Minskade skatteinkomster har inte en inverkan på budgetens utgiftsram. För att undvika sådant spel skrev man tydligt i regeringsprogrammet att utgifter inte får ersättas med skatteavdrag för att hålla budgetramen. Denna regel bryts nu alldeles klart, men det är ju i regeringens egna händer hur den följer sitt program.
Barnbidragsfallet avspeglar politiken i dagens Finland. Man har inte någon vision och för ingen klar och logisk reformpolitik. Man gör små saker vars enda uppgift är att skaffa popularitet och folkligt stöd. Barnskatteavdragsbeslutet är fattat i några politikers eget intresse, inte i folkets intresse.
Kimmo Sasi är riksdagsledamot (Saml) och ordförande för finansutskottet.