Junckers problem
Stubb kommer onekligen att förklara att Katainens post är betydande oberoende av vilken det blir.
Senast nästa vecka väntas EU-kommissionens nya ordförande Jean-Claude Juncker presentera sitt förslag till ny kommission. Könsfördelningen lär vara den svåraste frågan. Som det nu ser ut kommer kommissionen att bestå av färre kvinnor än den sittande, där antalet är nio av 28. Det är snudd på skandal.
Juncker har uppmanat medlemsländernas regeringar att utse kvinnor genom att lova dem höga poster i kommissionen. Jag har inte märkt att någon frågat statsminister Alexander Stubb (Saml) om han tänker byta ut Jyrki Katainen (Saml) som Finlands kommissionärskandidat. Det kommer han inte att göra. Finland är snart det enda landet som alltid utsett en man. Till exempel Sverige har varje gång utsett en kvinna.
Av någon anledning betonar man att den ”egna” kommissionären bör få en betydande post. Något nationellt intresse kan det inte vara att få en kommissionspost med stort inflytande. Däremot ligger det prestige i att lyckas skaffa en betydande post för sin kandidat. Det är samtidigt ett mått på Alexander Stubbs skicklighet som EU-politiker. Stubb kommer onekligen att förklara att Katainens post är betydande oberoende av vilken det blir.
Också statsminister Matti Vanhanen (C) skröt med att Olli Rehn (C) fått en inflytelserik post då denne blev ekonomikommissionär för fem år sedan. Däremot förekommer här ingen debatt om att den politik Rehn stod för förorsakade social och ekonomisk katastrof i en del euroländer. Nu har man (Angela Merkel) tänkt att Katainen som kommissionens vice ordförande skall fungera som garant för att Rehns linje fortsätter trots att en fransk socialist (Pierre Moscovici) blir ekonomikommissionär.
Kommissionen skall enligt EU:s grundfördrag företräda unionens gemensamma intressen. De enskilda kommissionärerna skall vara ”fullständigt” oavhängiga och får inte ta emot instruktioner från någon regering eller något annat håll. Kanske det är alltför idealistiskt att tro att detta skulle fungera i praktiken. Skulle kommissionärerna ha svårare att ”dra hemåt” om man skulle tillämpa det som står skrivet i Lissabonfördraget, det gällande fördraget, i fråga om antalet kommissionärer?
I fördraget heter det att antalet medlemmar i kommissionen 2014 minskas till två tredjedelar av antalet medlemsländer, varvid en tredjedel av medlemsländerna under en femårsperiod inte skulle utse någon kommissionär. För att få Irland att godkänna Lissabonfördraget ändrade Europeiska rådet (toppmötet) detta så att varje land fortfarande får utse en kommissionär. Men ursprungstexten står alltjämt fast, vilket förvirrar en vanlig läsare som vill veta hur EU fungerar. Fördraget är också annars tillräckligt obegripligt.
Om kommissionen får den sammansättning regeringarna föreslagit kommer det moderatkonservativa EPP att ha en majoritet av dess medlemmar. EPP är visserligen det största partiet men har inte absolut majoritet i EU-parlamentet och inget annat parti förlorade så många mandat i vårens EU-val som det. Också av den anledningen borde Juncker kräva att regeringarna genomför en ny nomineringsomgång.
Bjarne Nitovuori är fri skribent och tidigare politisk journalist vid HBL.