Tårar
En äkta finsk karl gråter inte offentligt.
”Små tassar lämnar stora spår”, skriver en kompis empatiskt på Facebook och kryddar sin kommentar med ett stort hjärta. Jag har delat den sorgliga nyheten att svärföräldrarnas femton år gamla vovve har tagit sitt sista andetag och förpassats till hundhimmelen. Våra barn gråter tröstlöst i flera dagar och stämningen i sommarstugan är förtryckt. Jag försöker uppmuntra dem att låta tårarna flöda och leva ut sorgen eftersom jag är övertygad om att tårar helar.
Tårar är ofta förknippade med mentala spärrar och skam i vår kultur. Vi vuxna håller tårarna tillbaka i tron att vi framstår som starka och luttrade om vi förnekar våra känslor och håller hårt på värdigheten. Vi förkväver tårarna då stora kriser prövar oss, kanske av rädsla för att för att bryta samman. Hur ofta ser vi människor gråta på offentliga platser nu för tiden? Ganska sällan. Tårarna har förflyttats till den intima och privata sfären. Därför hajar jag till då musikern Lars Winnerbäck bekänner att han smågråter hela tiden. ”Som pappa gråter jag ibland av något slags blandning av glädje och sorg när jag påminns om att tiden går för fort och bara åt ett håll”, säger han till Radio Extrem.
I Finland har vi dessutom den där kulturella barlasten som gäller framför allt män. En äkta finsk karl gråter inte offentligt. Om Finland förlorar guldmatchen i VM i ishockey är det okej att gråta en skvätt. Men då livet visar sin jävligaste sida och om man nödvändigtvis måste gråta är det bäst att söka sin tillflykt till skogen och hulka i ensamhet under en gran. Eller så kan man pressa fram bittra tårar i lönndom med spritens hjälp. Finska pojkar gråter inte öppet eftersom det uppfattas som omanligt. Förväntningen hänger i luften och manifesteras med exemplets makt. Eller så klär vi den sociala koden i fördold skepnad. ”Nu måste du stålsätta dig”, sade min far då jag grät efter ett kraschat förhållande med min första flickvän. Ändå var min far den känslosamma människotypen. Han kramade sina nära och kära och lät tårarna strömma då sorgen drabbade vår familj. I den strama österbottniska kulturen fick han följaktligen epitetet ”pjasalapp”. En riktig karl biter ihop och lägger locket på ångesten. Ågren ska hålla masken.
I den karelska kulturen fanns tidigare solida traditioner som bejakade vikten av att bearbeta sorgen med tårars hjälp. Karelarna sjöng gråtpsalmer och anlitade gråterskor som hjälpte kollektivet att komma över sorgen då döden hemsökte den egna byn. I Karelen förstår man sig på känslor. Därför har jag alltid haft ett gott öga till den karelska kulturen. Det är tveksamt om det finns några riktiga gråterskor längre, även om föreningen Äänellä itkijät försöker återuppliva de uråldriga traditionerna. ”Att snyfta ensam för inte saker vidare eftersom känslan stannar inom dig. I gråtpsalmer ger man ord och toner till känslorna. Du blir renad av tårarna”, säger föreningens medlem Päivi Peittola på nätet.
Ludna tassar lämnar bestående spår.
Mikael Sjövall är kommunikationschef i finansbranschen.