Vart är världen på väg?
Var blev globaliseringens frukter?
Händelserna runtom i världen under detta år väcker oroliga frågor. Går vi mot ett nytt kallt krig mellan stormakterna? Finns det alls någon stabilitet när konflikter blossar upp snart sagt var som helst? Kan det bli krig till och med i det Europa som vi trodde att lämnat väpnade konflikter bakom sig? Har religionen kommit tillbaka som en orsak för att döda dem med en annan tro? Dessa och många andra frågor dyker nu upp, både hos experter och bland gemene man.
Visst finns det anledning till oro för världens tillstånd. Man brukar förklara dagens oro med att världen gått från bipolaritet (väst kontra Sovjet) till multipolaritet (många aktörer). Däremellan upplevde vi en period under vilken USA uppfattades som den enda stormakten; staten med rätt och skyldighet att ingripa när saker gick snett. Eller rättare sagt: Landet som tagit sig den rätten, med eller utan konsensus i FN:s säkerhetsråd.
USA, i dag Barack Obama, är själva rätt ambivalent visavi rollen som världspolis. Dessutom har det ju visat sig att stormaktens ingripanden ofta är kontraproduktiva, leder till mera blodspillan. Också omvärlden är ambivalent. Man ropar på ingripande (Syrien), men om det sker, står kritikerna färdiga (Irak). Efter 2004 har tilltron till USA:s resurser och politiska vilja gradvis minskat. Några har till och med ansett att dess roll som ledande stormakt är över.
Detta stämmer knappast, men också föreställningar påverkar omvärlden. Tron på att Kina ligger USA i hälarna är också stark, men det gäller inte beträffande dess inflytande på världshändelserna.
Vem skall man därför skylla på när kaos och anarki tycks bli allt vanligare? I en multipolär värld är det många olika faktorer som spelar in. Den ekonomiska krisen i Europa har minskat EU:s attraktion som en fredsbevarande union vilken inte bygger på militär styrka. USA genomgår en inrikespolitisk kris vilken hotar dess renommé som ett demokratiskt bålverk. Landets oförmåga att handskas med Palestinafrågan gör att den fortsätter infektera regionen.
Arabvåren misslyckades. Känslan av förnedring driver muslimer till extrema väckelserörelser som Islamiska staten. Religiös intolerans har ökat överallt i världen, inte enbart i muslimska länder; i allt flera länder blandas religion och politik ihop. I Afrika förefaller vår modell för statsbyggande att ha misslyckats. Avsaknaden av en FN-reform marginaliserar organisationen. BRIC-länderna vill ha mera utrymme. Ryssland lider av fantomsmärta: minskat territorium och sviktande stormaktsstatus.
Till allt detta kommer globens strukturella problem. Klimatfrågan, migrationen, megastäderna och misslyckade stater finns på den långa listan över olösta problem. När samtidigt kommunikationerna, tekniken och medicinerna förbättras, förstärks intrycket av ojämlikhet. Var blev globaliseringens frukter?
Därför får vi lov att vänja oss vid avsaknaden av en stabil världsordning. Det innebär inte ett nytt världskrig eller totalt kaos, men det ger oss utmaningar som mänskligheten måste anta.
Pär Stenbäck är minister.