Ryssland, alltid Ryssland
Historien visar ju att vi faktiskt kan.
Problemen som följer i sanktionernas spår visar än en gång hur känsliga våra östrelationer är. Under århundraden har Finland balanserat mellan öst och väst och ständigt tvingats grubbla över hur den balansgången tolkas i bägge lägren. De senaste veckornas diskussion om sanktionerna visar att vi har lärt oss något av historien, men kanske ändå inte tillräckligt.
EU:s gemensamma beslut drabbar Finland, men inte på ett ödesdigert sätt. Ryssland står numera för endast åtta procent av vår export och bara vissa sektorer drabbas. Nästan inga företag är i dag helt beroende av vår östra granne. Annat var det efter Sovjetunionens sammanbrott, då bygg- och textilföretag gick omkull eftersom de var helt inriktade på den ryska marknaden. För att inte tala om 1918, då ännu fler företag gick under för att det hade varit så lätt att enbart satsa på ”hemmamarknaden” Ryssland.
Samma misstag görs inte längre.
Jag läste under semestern Kerstin Smeds bok ”Helsingfors-Paris, Finland under världsutställningarna 1851-1900” som kom ut 1996. Boken ger en fascinerande inblick i de diskussioner som fördes i storfurstendömet om behovet att profilera Finland ute i Västeuropa. Det gällde att väga fördelarna med att bryta ny mark inom handel och kultur mot riskerna med en uppretad rysk björn.
På 1860-talet förs diskussioner om det faktiskt är värt att delta i utställningar, för vem bryr sig om ”skidor, näverskor, pulkor och björnspjut”? Men produktionen utvecklas och snart tillverkas papper, tyger och telefoner som faktiskt är värda att ställas ut i Europas storstäder.
Vid Parisutställningen 1889 ledde dåtidens sanktionspolitik till att liberala krafter i Finland såg sin chans. Tyskland bojkottades av Frankrike det året och Ryssland vägrade delta av politiska skäl. Alltså ansökte Finland om att få ställa ut på egen hand.
Det fick Finland, men irritationen var stor i Ryssland över denna ”otroliga fräckhet”.
Än mer vågad var ambitionen att träda fram med egen avdelning på världsutställningen i Paris 1900. Februarimanifestet och det tilltagande förtrycket under generalguvernör Bobrikov lade sordin på stämningen i landet. Industrin var ovillig att irritera ryssarna. Utsikterna var inte de bästa. Men Albert Edelfelt och Axel Gallén gav inte upp. Finland skulle ha sin egen paviljong och den fick i stället bli en kulturell manifestation.
Paviljongen blev samtidigt också en patriotisk manifestation, en provokativ sådan, till följd av den påkostade bok om nationen Finland som senator Leo Mechelin sammanställde på flera språk – den första offentliga storsatsningen på Finlandsbilden genom tiderna.
Förberedelserna för utställningen präglades av en enorm framtidstro. Mottot var: Finland kan, trots de svåra tiderna.
En sådan tro på oss själva och landets möjligheter skulle vi må gott av också i dagens ekonomiska läge. Historien visar ju att vi faktiskt kan.
Björn Sundell är utredningsansvarig vid tankesmedjan Magma.