Tänka långsamt
De värsta kommentarer jag någonsin fått har kommit från håll där jag väntat det minst.
Mitt jobb innebär att jag får rätt mycket respons på utlåtanden och skriverier. En stor del av responsen är positiv, men det kommer också en del negativ. Ämnen som generar negativ respons är jämställdhet mellan könen, respekt för mänskliga rättigheter gällande minoriteter av olika slag, och barnens rättigheter.
De värsta kommentarer jag någonsin fått har kommit från håll där jag väntat det minst – från högt utbildade människor med respekterade yrken. Utfallen har varit hätska, ibland fascistiska (indelning i folk och avskum), ibland personliga påhopp, ibland omedvetet och oreflekterat kategoriserande. Typ respons som utgår ifrån att homosexuella per definition är mindre värda än andra och alltså borde vara tacksamma för det de har i stället för att kräva att man justerar lagstiftningen så att den respekterar grundlagen.
Sen är det ju min personliga åsikt att ett samhälle mår bra av att acceptera att det finns olika sorters människor – ju fler sorter, dess bättre. Det är möjligt att jag är påverkad av min vistelse i New York en sommar i början på 1980-talet. Jag var ung och kom från ett helt enfärgat Finland där i stort sett alla var stöpta i samma form. Känslan då jag insåg att i den här staden kan ingen vara så annorlunda att det skulle väcka uppmärksamhet var befriande. Då alla är olika, är ingen annorlunda, så det är bara att slappna av.
Nu påstår jag ju inte att det är problemfritt, men jag önskar att det kunde vara det. Och faktum är att egenskaper som öppenhet, intresse för andra, beredskap att omvärdera sina uppfattningar varierar mellan individer. Mina egna iakttagelser kan inte vara annat än begränsade, men det verkar som om också forskningen skulle bekräfta att generositet, öppenhet och omsorg om andra växer fram ur emotionellt överflöd snarare än ur torftighet. Den som fått, vill gärna ge vidare. Ett älskat barn som föräldrarna känt glädje över blir rörande generöst – vill gärna trösta, hjälpa, ge gåvor. Detsamma gäller personer som i ett kritiskt ögonblick fått stöd, empati och förståelse. Dom som själva blivit hjälpta hjälper gärna andra.
Men vad är det som gör oss människor cyniska, giriga, trångsynta (och vi drabbas ju kanske alla av det ibland)? Det finns säkert olika vägar. Det kan handla om svek, besvikelser och torftiga relationer. Om man vuxit upp med en fundamental brist – blivit emotionellt eller fysiskt övergiven i barndomen – är det svårt att växa upp till en generös människa. Det gör helt enkelt ont att ge, då man är ihålig, tom och behövande. Men trångsynthet och slutenhet kan också bero på rädsla – under svåra tider är folk mera benägna att klamra sig fast vid det de har, både tankar, attityder och materia.
Att tänka i gamla banor går också snabbt och lätt, medan begrundan och omvärdering tar tid och är ansträngande. Som nobelpristagaren Daniel Kahneman konstaterar i sin bok Thinking, fast and slow: det är frestande att tänka snabbt, men det lönar sig att tänka långsamt.
Mirjam Kalland är generalsekreterare vid Mannerheims barnskyddsförbund.