Olkinuora: Sarah och Maria
”Isär med dina ben! Nog har du öppnat dem ofta i ditt liv!” Inte en replik ur en porrfilm, utan vårdarna till en äldre dam som krånglar sig vid blöjbyte.
Orden blev legendariska i millennieskiftets Sverige. Sonen hade först undrat över mammas blåmärken och sedan riggat upp en ljudaktiverad bandspelare under sängen. Det blev ramaskri.
Anhöriga steg fram, berättade om sina erfarenheter och krävde förändring. Vårdgivare och personal ville dissa informationen som lagvidrigt tjuvlyssnande. Men det var två damer som segrade: Sarah och Maria.
Lex Maria kom till redan 1937, då fyra patienter hade avlidit av felaktiga injektioner medan all inblandad personal gick fri.
Lex Sarah fick sitt namn av undersköterskan som 60 år senare kom fram i tv och berättade om missförhållanden i sitt vårdhem.
Maria och Sarah finns nu med i den svenska lagstiftningen om patientsäkerhet respektive socialtjänster och funktionshinder. Båda beordrar att de anställda omedelbart anmäler potentiella vårdfel och missförhållanden, främst till vårdgivaren men även hela vägen till Socialstyrelsen.
Här på andra sidan viken är det en helt annan värld som gäller. I Sverige är det en skyldighet och självklarhet att rapportera meddetsamma.
Här hos oss sipprar sanningen ut anonymt i medier då trycket på jobbet har blivit för mycket. Anhöriga ses i Sverige inte som nödvändigt ont, utan de välkomnas med sina synpunkter; på webbsidor finns till och med rapporteringsblanketter för anhöriga.
Vi finnar är inte medborgare, utan undersåtar. Myndigheterna erbjuder oss alltid en show som fokuserar på att skjuta ned budbäraren, de skyldiga till medieläckage, och skjuta ifrån sig ansvaret till hierarkin.
Vår egen Sarah, till exempel, fick avgå från Koukkuniemi, Nordens största boende för äldre, även efter att länsstyrelsen bekräftade grov personalbrist.
Vi babblar vackert om kvalitetssystem, handledning och personalens heroiska insatser. Men ingen vågar säga rakt ut att kejsaren fattas kläder och därmed allt. Alla jippon för vi-andan och allt regelverk kompenserar inte för de två grundläggande verktyg som så sorgligt brister i dagens vårdbusiness: ledarskap och resurser.
Om chefer måste ”välkomna poliser” på arbetsplatsen, får de samtidigt erkänna sin konkurs. ”Mediedrevet” är oftast sista strån för sanning, inte rubrikjakt. Uttröttad personal hjälps inte med utbytt personal som satts i samma ekorrhjul. Även det bästa av ledarskap kan inte göra upp för folk som inte finns. Även ett överflöd av människor kan misslyckas under dålig ledning.
Beslutsfattare har lämnat vårdbranschen ensam i sin vardag utan att se, hur kvalitet och kvantitet förutsätter varandra. Vården måste få mer människor för att bevara sin mänsklighet.
Härvan kring Social- och hälsovårdsreformen måste nystas upp och redas ut för att bli hanterbar. Sarah och Maria, kom och konsultera – snabbt!
Hilkka Olkinuora är ordbrukare och präst verksam i vårdbranschen.