Stenius: Dårskapens vägar
I en intressant serie härförleden beskriver Staffan Bruun de förvirrade omständigheterna före utbrottet av första världskriget. Med ett hundraårsperspektiv rycker man kanske gärna på axlarna; kejsare och sådana visste inte bättre då.
Efter den senaste tidens händelser i Ukraina och i Gaza kan åtminstone jag i dag, hundra år senare, se samma slags politiska inkompetens, enögdhet och oförmåga att sätta sig in i motpartens situation.
När EU och USA införde sanktioner mot Ryssland, låg det något av ljusets hjältar över dem.
Västvärldens riddare måste göra klart att brott mot internationell lag helt enkelt inte går för sig.
En titt i historieböckerna visar i varje fall att sanktioner, i synnerhet mot Ryssland, vanligen saknar effekt och egentligen bara förvärrar läget. Att Ryssland kanske inte är så övertygat om äktheten i västvärldens iver att försvara den internationella rätten, föresvävade eventuellt inte heller förespråkarna för sanktioner.
USA vräker årligen tre miljarder dollar i militär hjälp över Israel, som i åratal på ett brutalt sätt har struntat i internationell rätt både på Västbanken och i Gaza. USA har 300 militärbaser i 50 länder runtom i världen och fungerar som världspolis enligt eget förgottfinnande. Detta har sin betydelse, när Moskva bedömer bevekelsegrunderna till västvärldens handlande.
Ryssland är en stormakt, trots att mycket av makten rann ut i sanden vid Sovjetunionens sönderfall. Det som väst tycker att är en utveckling mot mer demokrati i tidigare sovjetdominerade länder, är i ryska ögon en militärallians som håller på att omringa landet. Här hjälper inte försäkringar om motsatsen. Stormaktslogik är stormaktslogik.
Rysslands ”Anschluss” av Krim gjordes för att inte gå miste om utloppet till Svarta Havet. Olagligt och fel och förkastligt, absolut. Men logiskt.
Händelseutvecklingen i Ukraina är ingen enkel historia och hade krävt förhandlingar och inte hot om sanktioner. Missnöjet med den korrupta regimen i Kiev ledde, delvis i kombination med EU:s hopande och roende ifråga om associationsavtalet med Ukraina, till att folket gick ut på gatorna. På de blodiga händelserna på Majdan följde en statskupp och en väststödd regering av samma skrot och korn som den gamla. I östra Ukraina strider ett halvt dussin olika grupperingar, den reguljära armén, nationalgardet, lokala styrkor, välbetalda legoknektar, ryska militärer i oklara roller. Det enda som är ganska klart är att ingen riktigt har kontroll.
Det är svårt att se att beslutet om sanktioner skulle vara något annat än en jättelik felbedömning av det internationella läget i dag. Ännu svårare är det att se hur man kunde åstadkomma en återvändo till normalt, fruktbart internationellt samarbete. Författarinnan Barbara Tuchman skrev för trettio år sedan boken ”Dårskapens vägar”, en bok om dåraktig politik med fruktansvärda följder, med exempel från Troja till Vietnam. Ett nytt kapitel håller på att ta form.
Geo Stenius är journalist i periferin