Ny teknik, gamla metoder
Min första valrörelse som politiskt engagerad var 1991. Vid valdagen var jag då 17 år 11 månader och 2 veckor gammal. Mitt starkaste minne var frustrationen över att inte få rösta, trots att jag tyckte att jag visste mer om politik än många röstberättigade (men så tycker väl 17-åringar överlag - att de vet mer än de vuxna om det mesta).
På den tiden var valrörelser veckor ute på gator och torg, i skolaulor och klassrum, bokbord utanför Systembolaget eller Konsum, utdelning av äpplen och flygblad till resenärer på tågstationen och massor av direkta möten med människor. Inte så tidseffektivt, men roligt.
Mina senare valrörelser var annorlunda. Som språkrör behövde jag vara tillgänglig för media, helst i Stockholm, ifall något skulle hända som krävde en kommentar. Även under resorna runt landet blev mötena med journalisterna ofta viktigare än direkta möten med väljare. Du når så många fler via en tv-kamera, en radioapparat eller en tidning.
Tidseffektivt, men inte fullt så roligt.
Sen kom sociala medier. De är som ett mellanting mellan torgmöte och media. Du är din egen radiokanal, fast mindre, eller ett bokbord, fast större. Fördelen är att du kommunicerar direkt till mottagaren, utan någon journalistisk mellanhand, nackdelen att du ändå har en fysisk distans som försvårar dialog. I sociala medier kan många fler synas i valrörelsen. Den som skriver klokt eller gör en snygg video kan nå stor spridning, även om hen inte är någon politisk superkändis. Det är bra.
Just nu går startskottet för den sjunde riksdagsvalrörelsen i Sverige sedan jag blev politisk aktiv. Personligen håller jag mig på sund distans denna gång och tycker det känns väldigt skönt. Att valkampanja är intensivt och energikrävande oavsett metod (så var lite trevlig mot politiker du möter under valkampanjerna, de förtjänar ett leende för sitt engagemang oavsett om du håller med om åsikterna).
Min spaning så här på distans är att trenden nu ser ut att gå lite tillbaka mot 80- och 90-talets valrörelser med mer direkt dialog. När Feministiskt initiativ kampanjade inför EU-valet körde affischnamnet Schyman ett koncept de kallade "home party". Via sociala medier erbjöds intresserade att bjuda hem henne för en föreläsning, under förutsättning att de fick dit ett visst antal vänner att lyssna. Ett annat gäng unga kandidater från olika partier erbjöd sig via twitter att komma till privata fester och köra en snabb politisk debattbattle för att hjälpa festdeltagarna att hitta rätt parti.
Båda koncepten blev mycket populära, och även de som inte deltog kunde läsa om det i sociala medier. Det är uppenbart att dialog och fysiska möten mellan politiker och väljare fortfarande efterfrågas. Och så mycket bättre om du kan nå de som verkligen är intresserade, genom att bjuda in via sociala medier, i stället för att skrika för stressade döva öron i en megafon på torget.
Ny teknik, gamla metoder. Det kan bli ett vinnande koncept i 2014 års riksdagsvalrörelse.
Maria Wetterstrand är samhällsdebattör, tidigare riksdagsledamot och språkrör för Miljöpartiet de Gröna i Sverige.