STOPP!
Medan vi väntade på att få gå in i gymnastiksalen och skriva realprovet i studentexamen repeterade vi frenetiskt nyckelårtalen i konflikten mellan Israel och Palestina.
Jag hade ett tidningsurklipp med en liten faktaruta och vi stod där och präntade 1948, 1967, 1974 och så vidare. Det fanns sedan en fråga om Palestina i provet och jag skrev något optimistiskt om tvåstatslösningen. Den ljusnande framtiden innefattade liksom automatiskt också Mellanöstern.
Tio år senare känns läget värre än någonsin. Medan vapnen har blivit träffsäkrare och mer sofistikerade, har de polariserade positionerna bara befästs och både fredsprocesser och samhällsdebatten verkar befinna sig i ett meningslöst skyttegravskrig.
Akademikern Judith Butler sade i en intervju tidigare i år ungefär att allt och alla som påstår att livet kan fortgå som normalt utan ett explicit avståndstagande och motstånd mot ockupationen av Palestina de facto bidrar till att upprätthålla ockupationen.
Det är precis som på skolgården: alla de som väljer att inte ingripa i mobbningen är också mobbare. Och coola killen Israel har så mycket socialt kapital, delvis tack vare sidekicken Amerika, att de kan göra vad som helst och ingen vågar säga emot. Av de dryga 1800 civila palestinier som har dödats under de gångna veckorna är hundratals oskyldiga barn och Israel har hittills attackerat sju FN-skolor, men omvärlden tiger. Detta trots att det ju inte handlar om jämnåriga skolbarn utan om en stat och ett ockuperat territorium.
Det är omänskligt att tvingas leva i ständig rädsla, vare sig det är israeliska missiler eller hamas-raketer man är rädd för, och det är viktigt att offren ges ett ansikte – det en förutsättning för att vi skall engagera oss och göra motstånd. Men de sörjande papporna och förtvivlade hjälparbetarna är konsekvenser av politiska beslut och i grunden handlar konflikten om makt och om rättvisa. Det faktum att den så ofta reduceras till en fråga om religion och etnicitet är också det ett uttryck för makt – och maktmissbruk. Judendomen är fullständigt irrelevant i en diskussion om staten Israels politik i dag.
Det finns en uppgivenhet i rapporteringen och diskussionerna, en känsla av att vi har sett allt förut och av att historien bara upprepar sig. Samtidigt är världen inte längre som den var år 1948 eller 1967, och konflikten måste placeras i sitt sammanhang, som det ser ut i dag. Alla analyser och försök till fred måste beakta också bland annat situationen i Syrien och Irak, förhållandet mellan Iran, Saudiarabien och USA, händelserna i Egypten och förhållandet mellan Hamas och arabländerna.
Det talas alltid om den enskilda konsumentens makt och själv köper jag varken israeliska apelsiner eller avokadon men det räcker inte. Bojkotter måste ske på nationell och internationell nivå för att de skall ha någon effekt. Varför diskuteras bara sanktioner för Ryssland? Det är oförsvarbart att inte omvärdera relationerna och handeln med Israel efter de gångna veckorna. Finland kunde till exempel föregå med gott exempel och avhålla sig från all handel med Israel tills fredsprocessen har kommit i gång på allvar.
Skribenten jobbar med internationell utbildningspolitik i Bryssel