Matti Paasivuori
Det var alltså en annan politisk kultur än den nuvarande.
Vem var Matti Paasivuori? Paasivuorigatan och -skvären i Hagnäs i Helsingfors är bekanta för många som en symbol för den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Många känner också till den klassiska bild från tiden strax efter inbördeskriget 1918 där Matti Paasivuori ensam företräder vänstern i lantdagens plenisal.
Cirkusgatan blev Paasivuorigatan 1939. Paasivuori var själv under 1900-talets första decennium med om att leda byggnadsarbetena på de hus vid Cirkusgatan som den ena efter den andra av arbetarrörelsens institutioner sedermera lämnat.
Matti Paasivuori (1866-1937) var vid sidan av Väinö Tanner den främsta företrädaren för socialdemokratin under tiden från arbetarrörelsens tillkomst till andra världskriget. Han var i flera repriser SDP:s ordförande och ordförande för Finlands Landsorganisation, FFC:s föregångare, någon gång till och med samtidigt. I lantdagen och riksdagen satt han oavbrutet från den första enkammarlantdagen 1907 till 1936. Han var medlem av Oskari Tokois senat 1917 och minister i Väinö Tanners regering 1926-1927. Han är den enda finländska ministern som aldrig gått i skola.
Denna märkliga man har först nu funnit en levnadstecknare genom Marjaliisa Hentilä i boken ”Sovittelija. Matti Paasivuori 1866-1937” (2013).
Att Tokois senat, det vill säga regering, bildades med företrädare för både socialdemokraterna och de borgerliga partierna var en följd av socialdemokraternas absoluta majoritet med 103 mandat i lantdagsvalet i juli 1916. Finlands socialdemokratiska parti var det första arbetarpartiet i världen som nådde absolut majoritet i ett parlament.
Tokois senat var den första parlamentariska flerpartiregeringen i Finland. Men den kunde bildas först i mars 1917 sedan ryska tsaren störtats, alltså över ett halvt år efter valet. Paasivuori var då SDP:s ordförande men han avgick som ordförande sedan han blivit senator. Väinö Tanner lämnade av samma skäl partistyrelsen. Ny partiordförande blev Kullervo Manner, som tidigare krävt att de som gått med i senaten skulle sparkas ur partiet.
Det var alltså en annan politisk kultur än den nuvarande. Ännu på 1990-talet avgick Heidi Hautala som grön ordförande efter att ha invalts i riksdagen och Pekka Haavisto likaså som grön ordförande efter att ha blivit minister. Jag är inte alls säker på att det system som därefter rått, att partiledarna alltid är i regeringen, är bättre. Man kunde diskutera om detta medfört ett partiledarstyre på partidemokratins bekostnad och därigenom ett minskat intresse för partipolitiskt engagemang. Detta understryks ytterligare av att medierna numera bara är intresserade av partiledarvalen.
Matti Paasivuori förlorade som sittande ordförande partiledarvalet 1930 mot Kaarlo Harvala med röstsiffrorna 73-66. För några månader sedan då Jutta Urpilainen förlorade mot Antti Rinne hävdades i en del medier att det var första gången i SDP:s historia som en sittande ordförande röstats ner. Det stämmer alltså bara i fråga om tiden efter andra världskriget.
Bjarne Nitovuori är fri skribent och tidigare politisk journalist vid Hbl.