Om det som händer i Gaza
När vi vände ryggen smög sig fattiga barn fram för att leta efter oskadda ostbitar att ta med sig hem.
Mitt första jobb i Mellanöstern var i Irak år 2000. Jobbet bestod av att besöka lagerhus runtom i landet, att intervjua hemmafruar och räkna paket av mjöl, ris, olja, socker.
Ibland sändes vi ut för att övervaka att förskämd mat förstördes. Påfallande ofta var det mjukost i små runda pappkartonger, ”La vache qui rit” som rullade ner från lastbilsflaken och bildade ett ostberg flera meter högt. Olja sprutades på med olika långa svarta slangar innan någon tände på. När lågorna slickat osten tillräckligt länge och den ansågs vara tillintetgjord, körde lokala traktorer över resterna och begravde osten i öknen.
När vi vände ryggen smög sig fattiga barn, som lockats dit av lågorna, fram för att leta efter oskadda ostbitar att ta med sig hem.
Mitt jobb var att övervaka att de irakiska myndigheterna följde sanktionerna, men de var ett trubbigt vapen på den tiden. Sanktionerna drabbade den vanliga människan mer än Saddam Hussein, och stärkte hans argumentation att det var han mot världen. Mindre än sex månader efter min första arbetsdag sällade jag mig till den långa raden FN-arbetare, inklusive tre chefer för FN:s matprogram i Irak, som sagt upp sig. Trots det hade jag långt fler diskussioner med irakiska män och kvinnor om Israel och Palestina än om sanktionerna. Den vanligaste frågan var hur FN kunde låta det hela fortgå.
Tio år senare återvände jag till Mellanöstern, även denna gång för FN. Vi bodde nära den israeliska ambassaden i Ankara. Demonstrationerna mot ambassaden skedde med så jämna mellanrum att treåringens standardkonstaterande varje gång vi fastnade i en trafikstockning var: – Nu har israelerna gjort något igen.
Diskussionerna om situationen på Västbanken och i Gaza böljade fram och tillbaka bland mina kolleger. De tio år som gått hade inte nämnvärt ändrat något. Sedan, i maj 2010, bordade de israeliska soldaterna det turkiska fartyget Mavi Marmara, som försökte ta sig genom embargot mot Gaza. FN-kontoret i de östra delarna av Turkiet utsattes då, och utsätts i dag, för skurar av ägg och stenar som regnar mot plåttaket och de krossäkra fönstren i protest.
Mina sex månader i Irak hade visat mig hur lite jag som FN-arbetare kunde påverka min arbetstagare. Jag antar att statsanställda, EU-anställda, statsanställda, de som jobbar för stora bolagen och ... ja, nästan alla utom de som är sin egen chef, förr eller senare står inför samma dilemma. Enstaka misstag går ju att svälja, i synnerhet med tanke på bristen på alternativ, men om hela visionen är fel? Eller saknas?
Säkerhetsrådet har under veckoslutet anammat en resolution som beordrar vapenvila. Men Israel-Palestina-konflikten är fylld av FN-resolutioner. Sociala medier är fyllda av tvärsäkra uttalande om vem som har rätt och vem som har fel. Det är inte egalt. Den större frågan är den som ställdes av mina första kolleger inom FN. Hur kan vi låta det ske?
Annika Sandlund arbetar med flykting- och människorättsfrågor i Turkiet.