Egna och andras kolumner
Att skriva hjälper kolumnisten att klarlägga sin egen världsbild och hjälper ibland andra att tänka till.
Vad är en kolumn? Jag har sett definitionen ”någonting i gränslandet mellan en predikan och en dagbok”. En annan påstår att en kolumntext bör vara finslipad som en liten ädelsten. Nå ja, min egen definition är att en kolumn skiljer sig från ett kåseri genom att den innehåller ett öppet eller dolt budskap, en uppmaning, observation eller en nytolkning. Att skriva hjälper kolumnisten att klarlägga sin egen världsbild och hjälper ibland andra att tänka till.
Efter denna seriösa inledning frågar jag mig vilka kolumner i denna tidning som jag minns med särskilt nöje. Jag tittar några år tillbaka i tiden.
År 2006 kunde man i spalterna notera att några vänsterprofiler hade sökt ny politisk hemvist. Nils Torvalds hade, till allmän förvåning och någras förargelse, gått med i SFP. Hans bakgrund som taistoit, partiskola i Moskva etcetera, kalfatrades och omvändelsens äkthet ifrågasattes (han fick min absolution). Den andra var sociologen Thomas Rosenberg.
Nu vaknade kolumnisten Bengt ”Bebbe” Ahlfors under rubriken ”Hem till kvällen” i juli 2006. Hans text innehöll pärlor, som till exempel ”När Fan blir gammal blir han religiös, och när finlandssvenska radikaler känner skymningen nalkas, då blir det knackelibang på dörren till Svenska folkpartiet”. Han fortsätter: ”Frimodigt erbjuder de sig också att fungera som samveten, den ena socialt, den andra språkligt. Här har det samvetslösa partiet alltså håvat in två Benjamin Syrsor på en gång …”
Så frågar han sig hur de kommer att trivas i sin nya omgivning: Som fisken i sumpen? I dag har vi facit, Nicke Torvalds har etablerat sig i EU-parlamentet medan Thomas Rosenberg verkar som eminent språkligt samvete, dock utan medföljande köttgryta. – Därefter övergår Ahlfors till att bekänna sina ungdomssynder; han forslade pensionärer till valurnorna för SFP på 1950-talet. Detta är absolut en merit om också Bebbe nu är mogen för hemfärden.
År 2010 hände det sig att skådespelaren Dick Idman fick SFV:s kulturpris. Han tackade för det genom att bedyra att han är ”världens sämsta finlandssvensk” eftersom han inte hör till kyrkan, är vänster och äger ingen sommarstuga. Dessutom gillar han inte den finlandssvenska kivakulturen.
Denna heroiska bekännelse får Pia Ingström att fatta eld (april 2010) i en Impuls-kolumn. Hon tycker att han ägnar sig åt ”70-talsradikalismens koketta självgisslartics” genom att påminna om ”vilken häftig och dynamisk typ han är”. Nu är det andra tider när den trygga finlandssvenska självbilden för länge sedan ersatts av oro inför språkmajoritetens syn på vår umbärlighet. Att genom nidbilder förringa sin finlandssvenskhet innebär ändå att du får ”precis lika mycket skit för att vara bara pyttelite finlandssvensk som för att vara det fullt ut”. Ankdammen är ett modernt nätverk och ”bättre folk än jag själv känner jag inte till”, skriver hon.
Det är uppiggande med kolumner med sting. Av allt att döma kan man skriva en kolumn även om andras kolumner. Åtminstone såhär under en värmebölja.
Pär Stenbäck är kolumnist.